Kategoriarkiv: Neuropsykiatri

Jag ringer till sjukhuset om min dotter som ligger på akuten

Jag ringer till sjukhuset

 

Jag frågar sköterskan

hur allvarligt det är

 

Jag håller telefonluren i min ena hand

medan jag flyttar på Amaryllisen

från fönstret till golvet med den andra

 

När rösten tystnat

lägger jag på luren;

jag flyttar tillbaka Amaryllisen från golvet till fönstret

 

Jag täcker över TV-skärmen,

drar ut telefonjacket

 

Jag sätter mig ner i den mörkgröna

sammetsfåtöljen,

stirrar ut genom det immiga vardagsrumsfönstret

 

Droppe för droppe

rinner Globens röda färg av

Globen

 

”Jag fattar inte. Vad var det som var så svårt med socialtjänsten EGENTLIGEN?”

Torsdag kl 10.00. Jag är på Arbetsförmedlingen för att träffa min nya handläggare. Han är tio minuter sen. Jag van. Den förra var 45 minuter sen när vi skulle ses för första gången.

Den nya handläggaren kommer fram till mig och undrar om jag är jag. Ja, det är jag, fast jag inte heter det han kallar mig för. Jag följer med honom till hans kontor i alla fall.

”Finns det någon klocka här i rummet? Det är lättare att ha koll på tiden om man ser klockan. Jag kan lätt annars prata för länge, fastna i detaljer, för jag inte vet riktigt vad du behöver veta exakt”, säger jag. ”Jag har koll på tiden och det finns inget exakt jag behöver veta; detta är ju bara en kartläggning, första gången vi ses”, säger handläggaren.

Handläggaren frågar mig om mina barn, om min kontakt med socialtjänsten. ”Detta är väl inte intressant i det här sammanhanget”,säger jag. ”Det är väldigt intressant”, säger handläggaren som har samma storlek som Hulken, samma nacke. Hulken fortsätter fråga mig om barnen, om vilka droger de missbrukat, hur länge, i vilken ålder de började. Jag svarar på alla hans frågor så gott jag kan, även på dem jag inte vill eller kan svara på.

Till slut utbrister Hulken: ”Jag fattar inte. Vad var det som var så svårt med socialtjänsten EGENTLIGEN?”.

Jag tittar ner samtidigt som jag fingrar på pärmen med mina samlade jobb- och studieintyg. Jag hade velat vara väl förberedd, ge ett gott intryck, visa mig samarbets- och arbetsvillig. Jag hade tagit med mig alla mina examensbetyg, fil mag, fil kand, informations- och biblioteksvetenskap och lite till. Jag hade velat förklara att jag studerat för att kunna vara mer tillgänglig för barnen och att jag därför sammantaget studerat mer än vad jag arbetat.

Hulken vill inte se mina examensbetyg.”Du har förkovrat dig, det är det man kan kalla dina studier för; och ja, det är sådant man gör på fritiden”, säger han och är tyst en stund. Han tittar på mig. Jag tittar honom i ögonen och undrar vad han ser eller tro sig se. Jag blev både ledsen och upprörd när jag svarade på hans frågor om mina barn, om socialtjänsten.

”Kan du inte lägga din klocka på bordet? Jag behöver verkligen se hur mycket tid vi har kvar. Jag vill hinna prata om annat, nuet, framtiden”, säger jag och lägger fram min pärm på bordet.

”Vi har inte mycket tid kvar. Jag måste ner och fylla på parkeringsavgiften, annars får jag böter”, säger Hulken. Han plockar upp sin vita Iphone från fickan och sneglar på klockan på displayen.

”Men ok, om du fick tänka helt fritt, vad skulle du vilja göra?”, frågar Hulken. Jag svarar att jag är bra på att söka information, granska, utvärdera, sammanställa, presentera. Hulken stoppar tillbaka sin mobil i fickan; han stirrar på ytterdörren.

Plötsligt vänder Hulken sig mot mig och ser dubbelt så stor ut. Han säger: ”Du ska inte inbilla dig saker. Du pratar för mycket och för snabbt;du håller dig inte till ämnet, svävar runt och har inte koll på tiden. Och du verkar dessutom kunna lätt bli misstänksam helt utan anledning”.

 

no-escape

 

De ställer så många konstiga frågor om husdjur, vem som betalar räkningarna hemma, när jag äter

Alltid den här känslan att de vill få reda på något. Och att jag inte vet vad de egentligen är ute efter och varför de vill veta det ena men inte det andra; att jag inte vet hur de kommer att använda det de får höra; att jag inte har någon aning om ifall de vill höra på riktigt eller ifall de bara låtsas höra.

De ställer så många konstiga frågor. De frågar om jag har husdjur, vem som betalar räkningarna hemma, vilken tid jag äter. Jag undrar varför de undrar och de säger att jag ska sluta undra, att jag inte ska vara orolig; att detta bara är någon slags kartläggning för någon slags underlag för något jag inte vet vad det är och hur det kommer att påverka mig.

Jag svarar alltid på alla deras frågor även om jag oftast innan bestämt att låta bli att svara på sådant som får mig att må dåligt efteråt; sådant som det inte går att svara på, sådant jag inte har något svar på.

Men varje gång svarar jag på alla deras frågor i alla fall.

Jag vågar inte låta bli. Jag vet inte vad som händer om jag inte gör som de säger, om jag inte svarar.

Jag vet bara att det är de som bestämmer vad som ska hända efter vi skilts åt; att det är de som bestämmer vad jag menat med det jag sagt och med det jag försökt låta bli att säga. Och att deras tolkning av mina ord kommer att avgöra min närmaste framtid.

har-du-ngt-husdjur

Vi klarade oss trots socialtjänstens insatser

Du måste skriva om det här, säger sonen

Jag vet inte om jag orkar, säger jag

 

Jag funderar på att sluta skriva på bloggen

Jag vill inte vara kvar i hjälplösheten

Jag vill inte påminnas om maktlösheten

 

Sonens ögon är klara, närvarande

 

Fattar du, jag är snart fri,

säger han och kramar mig

 

Jag minns när jag satt på huk på golvet

och han kastade en köksstol på mig

Hans ögon var dimmiga, frånvarande

 

Jag var rädd

Jag sökte hjälp

Du får inte visa att du är rädd, sa de till mig

 

Sonen vill att jag ska skriva om socialsekreterare som inte vet vad de säger

fast de säger att de vet allt

 

Jag vill inte skriva om dem

Jag vill skriva om oss

hur vi klarat oss

inte tack vare deras insatser

utan trots dessa

 

Men jag orkar inte skriva,

orkar inte längre komma ihåg

 

Det är över nu

vi-klarade-det

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte längre vad jag känner

Mina tankar känns

ofärdiga, osorterade

 

Det är så mycket

jag inte förstår,

inte får ihop

 

Jag borde

skriva, prata

men orden passar inte in

 

Jag borde agera

men sitter still”,

säger jag

 

Du har ångest”,

säger kuratorn

 

HVB är en bra affärsidé

Häromdan

träffade sonen fd personal

från HVB-hemmet

Plattform Stockholm

 

All personal slutat-

kvar pappan

som börjat investera i konst

och sonen som inte har något val

 

Unga missbrukare

tas hand om ny personal

som får betalt för att inte

lägga sig i

 

Länk till Plattform Stockholms hemsida:

http://www.plattformsthlm.se/

Chefens son

Chefens son på framsidan av infobladet

 

Vad som händer när en ungdom slutar gå i skolan och socialtjänsten kopplas in

Min dotter har slutat gå i skolan

Socialtjänsten vill utreda varför

 

Hon har sagt varför,

men de tror inte på henne

De skickar henne till ett utredningshem

 

Hon vill inte

Socialsekreterarna säger

att det ska bli bra sen

 

På natten rymmer hon,

strövar i snön

utan skor

 

Det blev aldrig bra sen

kallt ute