När min dotter var på hvb-hemmet Felicia/Cornelia i Hedemora, rasade hon i vikt, synbart. Så tunn som hon var efter sin vistelse på detta hvb med spetskompetens för flickor med någon neuropsykiatrisk eller motsvarande problematik, hade hon aldrig varit.
Hon, som skulle få den bästa möjliga behandlingen i Sverige, enligt chefen, var nära på att dö. Flera gånger försökte hon rymma, bara stack i panik och ringde till mig. Jag ringde tillbaka till hemmet och varje gång svarade personalen att hon bara testade gränser, att det inte var någon fara, att jag gjorde allt bara värre ifall jag lyssnade på henne.
En gång under ett av dessa samtal frågade hon mig vad jag skulle tänka ifall hon dog. Jag visste inte då att hon redan var nästan död. Av svälten. Av maktlösheten. Av paniken.
Hon rasade inte i vikt för att hon bantade, så som många andra flickor i hennes ålder gjorde.Det var personalen som valde att låta henne svälta. I behandlingssyfte. När hon i desperation tog en brödbit, utan lov, ryckte personalen bort brödet från henne och kallade henne för tjuv.
Den behandlingsmetod som Felicia/Cornelia använder är ett belöningssystem som heter Teckenekonomi. Det går ut på att stärka, belöna, det rätta, goda och straffa det felaktiga, dåliga. Pavlovs hundar. Skinners råttor. Belöningar är stärkande, motiverande, medan straff har den motsatta effekten.
Metoden är inte anpassad till de barn/ungdomar som vägrar. Den är anpassad till dem som inte vågar eller förmår att ifrågasätta den grundläggande människosyn som finns inbyggt i den, eller som helt enkelt är rädda.
Enligt denna människosyn finns det två kategorier av människor: de rätta, ”de goda”, och de felaktiga, ”de onda”. De felaktiga vet inte oftast själva att de är onda, det får de lära sig när de kommer t ex till Felicia/Cornelia.
Målet för behandlingen på Felicia/Cornelia är att man får en ny identitet: man får inte längre själv bestämma vad man har på sig, vilken musik man lyssnar på, vilka böcker man läser, vilka filmer man ser, vilka personer man umgås med, vad som är bra respektive dåligt för en, hur man ska leva, vad man ska tänka. Man får inte längre sitta som man vill, tala och uttrycka sig på sitt sätt, vända bort blicken, ge ett nonchanlant och ovårdat intryck, visa vad man känner, tala om vad man har för åsikter, diskutera, analysa, nyansera.
Man får inte heller ifrågasätta, eller ens fråga. För att kunna klara av att vara i samhället, ska man lära sig att lyda, upprepar personalen sitt mantra, medan de fortsätter: ”Vi ska göra om dig,och du kommer att tacka oss!”
Min dotter var otacksam. Tackade inte. Frågade, ville förstå, diskutera, bli övertygad. Det hade hon lärt sig, att inte bara följa med, särskilt inte ifall någon blev illa behandlad, förlöjligad eller fråntagen sin värdighet. Hon hade en stark känsla för rätt och fel, och en överkänslighet för auktoriteter.
Därför fick hon inte mat.
Fick inte skicka brev, fast jag hade skickat henne frimärken
Fick inte ta emot julklappar jag skickat
Hon fick inte ringa
Hon uteslöts ur gemensamma sociala aktiviteter; hon fick inte vistas i trivselrummet där alla de andra ungdomarna spelade spel, tittade på tv, umgicks osv.
Hon fick inga poäng, inga ”belöningar”, och personalen tog upp henne som ett dåligt exempel på obligatoriska samlingarna ända tills den dag de ringde till polisen och bad polisen köra henne till ett låst p12-hem. Inte för att hon gjort något fasansfullt som skulle berättiga ett sådant drastiskt drag, utan för att de misslyckades med att bryta ner henne, hennes starka vilja för överlevnad. Mot alla odds.
Hon jublade när polisbilen kom, för hon visste att hon vunnit, att hon nu skulle överleva, få mat.
Jag grät för jag tänkte på att jag hade litat på personalen, när de intygat mig om att hon hade det bra. Jag hade svikit henne, och jag visste att hon kanske aldrig helt skulle förlåta mig.
De som förespråkar Teckenekonomi talar alltid om ett belöningssystem, trots att metoden är lika mycket ett straffsystem, vilket min dotter är ett konkret och tydligt exempel på. Hon blev utan allt, till och med det mest basala, maten, för att hon aldrig fick ihop tillräckligt många poäng.
Att låta en ungdom svälta i behandlingssyfte skrämmer mig då jag tänker att hon säkerligen inte är den enda ungdom som inte agerat som Pavlovs hund eller Skinners råtta, utan som en tänkande människa med en övertygelse om sin rätt att få vara den man är, inte bli den någon annan vill/bestämt sig för att man ska bli.
Ring aldrig till soc! 
59 svar på ”Hvb-hemmet Felicia/Cornelia i Hedemora använder svält som behandlingsmetod”
SÅ TRÅKIGT ATT HÖRA OM ERA UPPLEVELSER. HOPPAS NI FÅTT DEN HJÄLP NI BEHÖVDE. Jag vill berätta om min brorsdotter som var på Cornelia/Felicia för några år sedan. Hon var innan placeringen mycket orolig, ledsen, självskadande och våldsam mot min bror och hans fru. Hela familjen (släkten) gjorde vad vi kunde för att stötta, men vi räckte inte till.
Då min brorsdotter kom till Cornelia/Felicia, var det sorgligt, uppslitande, dramatiskt och hot från flickan som riktades mot min bror. Min upplevelse är att personalen stöttade föräldrarna och hjälpte dem genom den svåra inskolningstiden. Jag vet att familjen många gånger tvekade och var beredda att ge upp.
Efter en tid gick det bättre och vi fick hälsa på samt komma på utbildning och lära oss förstå varför det blivit så mycket oro och missförstånd runt min brorsdotter. Hon har flera neuropsykiatriska diagnoser. Min bror och hans fru fick också gå en längre utbildning och jag uppfattade det som att de var hjälpta av den. Framförallt var de glada och uppmuntrade av att träffa föräldrar i liknande situation.
Min brorsdotter är blyg och tillbakadragen. För henne var det positivt att det fanns rum att gå undan i då andra flickor var arga, hotfulla, våldsamma eller ville henne illa (som hon uppfattade det). Hon var så rädd många gånger och ringde hem och grät.
För min brorsdotter har det gått bra och hon har nu ett arbete, egen bostad och några få goda vänner. Hon har fortfarande behov av visst stöd i vardagen men det känns hoppfullt och vi ser alla med tillförsikt på framtiden.
Jag vill berätta detta för att visa hur samma upplevelse på samma plats, kan uppfattas och utvecklas så kapitalt olika för människor.
Jag blir glad av att höra om lyckade placeringar, som passat för det enskilda barnet. Problem uppstår när personalen inte inser att deras metoder faktiskt inte fungerar för något barn. Det är då det kan t o m bli farligt.
Jag känner även själv till barn vars föräldrar varit nöjda med Felicia/Cornelia, men även skolpersonal som förundrat sig över den osäkerhet i sig själva och i sina val elever uppvisat: ”får man verkligen ha träningsbyxor på skoltid? är inte det förbjudet?”, ”får vi verkligen se/lyssna på detta?” osv.
hej, jag bor på cornelia/felicia och jag känner verkligen igen mig.
Inte det där med maten men det är nog olika.
jag känner att man får inte säga vad man tycker och tänker och om man bara har en dålig dag så får man inte visa det,
det är när jag visar det som jag går bakåt/står still i min ”behandling” och får därför vara där längre.
Och jag har bott där ett tag.
Det låter som att det är personalen som bestämmer vem du ska bli för att bli ”du”, att de tänker att de hjälper dig om de helt styr hur du tänker, känner, agerar. Inte konstigt alls att om du så småningom inte faktiskt längre vet vad du känner, lr tänker, för du blir straffad när du hävdar din rätt att vara just d u, och inte ngn konstgjord individ som sedan efter Felicia inte kommer att klara av att ta självständiga beslut, följa sitt hjärta. Jag blir mkt ledsen över att höra att det fortfarande är så här där, att de inte stärker den inre rösten, utan att behandlingen mest liknar hästdressyr. Mitt råd är att du hittar ngt sätt att stärka dig, din unika person, t ex att du skriver dagbok, fotar, dansar….gör ngt som får dig att bli starkare i dig själv. O kanske är det så att du måste spela med, för att överleva; om du kan. Skriv gärna stärkande slogans för dig själv, o titta på dina budskap dagligen T ex ”låt dem inte bestämma vem du är”, ”jag har alltid rätt att säga ifrån”, ”Jag är friare än vad jag tror”, ””Jag väljer att spela med, för jag har inget val”, ”Efter Felicia, blir jag fri”…låter kanske helt töntigt, men tro mig, kan hjälpa jättemkt:) ! För det är ju d u som skriver orden, bestämmer vad du vill o behöver höra f att hålla ut. Mina ”slogans” är bara exempel, så klart;) ! Stå på dig, inombords! Lycka till:) !!
Jag lider med dig.
För jag vet verkligen hur ni har det där borta och hur personalen psykar ner er.
Styrkekramar Ewa Axelsson
Har själv suttit där. (rent helvete)
Hoppas att det är tillräckligt långt tillbaka i tiden, så minnena bleknar, och framtiden ljusare 🙂 !Intressant att du skrev ”suttit”, som om detta varit fängelse…vilket det ju varit för många, dessvärre.
jo det var som ett fängelse har många som suttit på p12 och sagt att det är bättre där än i hedemora.
Ja, visst är det väldigt sorgligt :-(!! Hur är detta ens möjligt?!
Kramar Ewa Axelsson
Jag bodde där ett år och dom gjorde om mig helt! Jag blev inte längre mig själv… Jag sluta tänks som jag alltid har tänkt och fokusera bara på målet att få komma hem! Jag hade aldrig ett nej på blocket och jag skötte mig exemplariskt. Men det hjälpte mig inte ett skit när jag kom hem. För då börja hela världen komma tillbaka igen och jag hade inte längre någon som tänkte åt mig. Jag blev samma person som jag va förut. Så allt var bara bortkastning av tid! Och när jag bode där gick jag ner 14 kg och jag va inte överviktig innan. Jag vägde 63 kg innan och jag är 174 cm lång så det va långt ifrån normalt att jag gick ner så mycket! Fast idag är jag ändå lite tacksam över tiden där för att jag fick tillbaka kontakten med både min mamma och pappa. Vet inte mer vad jag ska skriva nu… Hoppas din tjej har fått det bättre nu!!!
Jag tycker att det låter som att du kan distansera dig till det som varit och blicka framåt, att du inte fastnat i det bittra, och förmår även att se några fördelar med den tid du tillbringat där, trots att behandlingen i sig inte alls hjälpte dig och du fick göra mkt avkall på din egen person och personlighet. Jag ser det också som en enorm styrka att kunna bita ihop, när man insett att man inte har ngt val, så som du gjorde.Du hade sedan ett tydligt mål för dig själv: att komma därifrån, och för att uppnå detta uppförde du dig exemplariskt. Att du kan se detta nu i efterhand, visar tydligt att du inte tappade bort dig själv, du bara valde en tillfällig sidoväg för din egen överlevnad.Tack för att delade med dig av dina erfarenheter! Och, ja, idag har min dotter det bra . Idag får hon vara sig själv, ha den integritet varje människa behöver för att hitta sin sanna väg (med ”sanna” menar jag inte ngt religiöst, utan mer allmänt).
Ja, det var så det blev; att hon inte kom upp i tid på morgnarna, och missade frukost.Hon gick inte till skolan, och därför fick inte heller någon lunch. Som du skrev, fick man inte äta något mellan måltiderna, eftersom detta var något man skulle lära sig, alltså att äta på regelbundna tider. Till kvällsfika skulle man samla ihop poäng, men hon satte sig emot hela poängsystemet från allra första början.
Jag känner mig besviken och ledsen över att chefen sa att de aldrig tog emot någon som inte själv ville komma dit, men de tog ändå emot min dotter, mot hennes önskan. Förmodligen trodde de att de skulle få henne att inse fördelarna med sin behandling, men allt blev fel ändå från början, och varje vecka som gick, blev hon magrare och magrare. Hon fick inte heller umgås med de andra ungdomarna i umgängesrummet, för hon inte fått tillräckligt många poäng för denna belöning. Egentligen hade hon mest av allt behövt just detta, att vara med andra i ett socialt sammanhang, men hon blev allt mer utesluten, som straff, så som jag ser det. Jag tänker idag att personalen säkert trodde på sin metod, men det är förödande att tillämpa metoden/behandlingen på någon som uppenbart mår endast allt sämre av den.
Hej.
Vet exakt vad du pratar om.
Min dotter är på väg och ska flytta därfifrån till ett nästa ställe.
Men dom håller på bryta ner henne innan hon ska flytta därfrån.
Mirja är en av personalen och Alexandra. Sen ska vi inte glömma Caroline som är livsfarlig.
Dom ska stötta och hjälpa inte ta in dom i ett rum och psyka ner dom och snacka ner mamman om allt. Fick just veta att Mirja anklagar min dotter för att knarka nu för hon hon åt tabletter i April som vart utskriven av läkaren här hemma där vi bor.Vi var med om en bilolycka så hon fick tabletter för sin nacke.Nu är det full fart där uppe kan jag lova och jag är en person som Inte håller käften när det Gäller not.Hade också sagt till dottern min att hon hoppas hon får ett bra liv någonstans för jag är farlig för min dotter.Pga av hon får umgås med vänner och ha internet och vara uppe senare än kl 22.30.Dom ska vara proffs och ta hand om våra barn.
I H heller.Sa åt Mirja att hon skulle skaffa ett annat jobb.Att hon kunde jobba med småbarn i stället.Hon skulle fan inte ens vara närheten av barn där jävla männskan.
Så snälla..Säg inte att detta behandlingshem är bra för det är så nere i skiten.
Mvh Ewa Axelsson som inte har något att dölja!!
Så sorgligt att höra om din situation! Ja, jag tycker personligen att stället ger en obehaglig känsla av”sekt”, med märkliga moraliska ställningstaganden om ”passande” klädsel, sätt att vara som flicka, alltså ngn underordnad, passiv, osynlig, tyst, ngn som aldrig ifrågasätter, ännu mindre tänker själv. Det är mkt skrämmande, särskilt, när man följer nära någon som utsätts för denna nedbrytning av självet. O det är klart, för att lyckas med en sån massiv hjärntvätt, måste detta ske så att flickorna hålls isolerade från yttre påverkan, särskilt från oroliga mammorna. Ja, och synen på medicinering är väl i linje med dem som inte ”tror”på mediciner, t ex representanter för scientologi-kyrkan. Jag menar inte att personalen tillhör scientologerna, utan att farligt låta ett behandlingshem tycka precis vad de själva anser är rätt och fel, och dessutom extremt förenklat, och sedan agera utifrån denna onyanserad bild av flickornas komplexa problem; ”korrigera” det felaktiga istället för att föra dialog, stärka individen, skapaVERKLIGA förutsättningar för ett liv efter behandlingshemmet. Min dotter rasade efter ”behandlingen” och har ännu inte kommit över den förnedring och tortyr hon utsattes för på detta ”specialist-behandlingshem”.
Ja, och det var så de sa om henne också, att hon ”hade dåligt inflytande” på andra, särskilt när hon försvarade andra ungdomar, deras rätt att vara sig själva, tänka fritt och självständigt, och ifrågasatt t ex vikten av att sitta på ett ”fint” sätt, och den förödmjukelse ungdomar som inte ansetts ha uppfört sig tillräckligt fint under dagen utsattes för under den dagliga genomgången personalen hade med de placerade flickorna. Ja, så det väl då ”behandlingen” inte tar; då när man fortfarande har någon egen inre kärna man är beredd på att värna om, även om det ta skulle leda till svält. För så sa det också, att behandlingen inte tog, och det var då de skickade henne till P12 istället.
Eftersom det har visat sig att möjligheten att göra sig vinst på HVB Hem är mycket stor har ”ungdomsvården”, som är stabil, växande och inte så konjunkturkänslig, blivit intressant för riskkapitalbolag. Dessa bolags enda syfte är att köpa upp andra HVB hem, skapa enorma vinster i de bolag man äger och sedan sälja dem vidare till högstbjudande. Cornelia & Felicia är ett sådant HVB hem som sitter fast i klorna på riskapitalet. Vårdkvalitén är så undermålig så att grundaren G. A. har valt att helt lämna HVB hemmet.
Riskkapitalbolagen är dessutom nästan uteslutande registrerade i så kallade skatteparadis för att på så sätt slippa betala skatt på sina vinster i Sverige. De individer som äger och förvaltar riskkapitalbolagen har tjänat skyhöga belopp på att satsa pengar i vården. Sedan 1989 har sex personer delat på 9,2 miljarder kronor i obeskattad vinst. Det är pengar som har kommit direkt från de svenska skattebetalarna.
Verkligen sorglig utveckling! Och tack för information om Felicia/Cornelia!
Jag hörde i något program att Sverige skulle vara det land där privatiseringen inom vården gått längst. Att några få tjänar stora pengar på andras nöd, känns fel; att vården dessutom ofta är undermålig och ibland rentav skadlig känns som svek utan like. Jag önskar jag kunde göra ngt, påverka, istället för att enbart bli vittne till nya svek.
Ungdomar skall inte vara på institutioner, men i några fall kan det vara den enda utvägen, då saker och ting ställs på sin spets, då barn och dess familjer far illa av uppkommen situation.
Då problemen riskerar att påverka framtiden för den enskilde genom att leda till sämre livskvalitet pga inslagna livsmönster.
Då beteendeproblemen riskerar relationen med, och i, den egna familjen.
Då tillvaron rasar för ungdomen själv och dess anhöriga.
Jag har största förståelse för känslor av exempelvis förtvivlan och maktlöshethet som föräldrar till omhändertagna barn känner. Jag vet inte vilket som kan upplevas som allra värst att själv fatta beslut om placering eller att Socialtjänsten gör det. Båda scenarierna är för de allra flesta förenade med ytterst kluvna känslor. Det är dubbelt, insikt om att något måste göras och den kanske ofrånkommliga känslan av skuld och/eller bitterhet.
Nåväl, placeringen sker på initiativ av föräldrar, socialtjänst eller båda tillsammans i hopp om att rädda långsiktiga relationer och med strävan efter ökad livskvalitet.
Var gång en placering inte leder fram till önskat resultat är ett nederlag för alla inblandade, barnet själv, föräldrar, socialtjänst och behandlingspersonalen.
Jag som skriver är fd anställd på behandlingshemmet ovan.
Jag kan försäkra att personalen där inte är några onda människor.
De är tränade i att möta den besvikelse, frustration och sorg som vanligtvis, initialt, återfinns hos de placerade och deras anhöriga. Detta tar sig olika uttryck hos ungdomen och deras föräldrar. Barnen kan känna sig förfördelade och svikna av sina föräldrar och socialtjänst. Föräldrarna kan, inte så sällan, beskriva känslor av skuld och förtvivlan. Det är inte ovanligt att ungdomarna i detta begynnande läge pressar sina föräldrar hårt för att få dem att fatta annat beslut. De har hänt att någon pressat sina föräldrar och socialtjänst med berättelser som inte stämmer helt med verkligheten i hopp om att få placeringen omprövad.
Jag får, eftersom jag har haft insyn i verksamheten, hålla med flickan som kallar sig Mimey (ovan) att svält inte är troligt. Alla ungdomarna erbjuds frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat varje dag. Mellan dessa måltider serveras dock inget. Vi som jobbat/jobbar där menar att fungerande dygnsrytm och regelbundenhet vad gäller kost är viktigt för alla.
Vad gäller brevkontakt så kan jag intyga att alla ungdomar, så länge jag arbetade där, inte bara fick utan också uppmuntades att både skicka och ta emot brev.
Vad gäller telefonsamtal så förhandlades tider för sådana fram med varje förälder så att telefonsamtalen ej krockar med andra ungdomar som skall hålla kontakt med sina anhöriga.
Telefonsamtalen skedde varje kväll för varje ungdom som så önskade.
I varje hus finns ett speciellt rum dit ungdomar som, samma dag, skolkat, hotat andra, gapar och skriker ej har tillträde. På så sätt kan de som behöver lugn och ro känna sig säkra och slippa den påfrestning som nya ungdomer i sin förtvivlan kan utsätta andra för.
Syftet med vistelse på behandlingshem är att öka livskvalitet för alla parter både ungdomen men också deras närmaste. Det är viktigt att ungdomarna stärker sin identitet och ges möjlighet att samverka med andra på lika villkor, i allt vad sammhället har att erbjuda.
Min erfarenhet pekar på det faktum att dessa ungdomar har mycket att bidra med, ofta kan de åstadkomma sådant som vi alla har glädje och nytta av i samhällstrukturen. Vi behöver dessa ungdomars energi och kreativitet. Se deras förmågor som tillgångar.
Eftersom vi menar att barn och ungdomar ej skall vara på behandlingshem så var vårt mål då jag arbetade där att slussa ut ungdomen så snart möjligt, med fokus på att insatsen måtte bidra till ökad livskvalitet. Ungdomen skall alltså bära det ansvar som den har förmåga till. Vårt uppdrag var att bidra med att underlätta, genom att hjälpa ungdomarna att träna upp sina förmågorna. Allt för att ge dem förutsättningar till ett självständigt liv i samspel med nära och kära.
Någon gång kom det ungdomar till som inte samtalade med vare sig oss eller socialtjänst. De hände att de inte deltog i verksamheten ex skolan. I dessa fall var det extra problematiskt att avgöra om beslut om placeringen var tagna på rätt grunder. I dessa allra svåraste fall kommunicerade vi alltid med socialtjänst och föräldrar om denna placeringen var rätt för den enskilda, kanske fanns då annan typ av behandling som kunde vara bättre för den enskilde.
Med förståelse och i hopp om att bidra till bloggens innehåll.
//fd anställd
Tack för din långa och omfattande kommentar! Synpunkter från personal är särskilt värdefulla eftersom de anställda har bättre insyn i verksamheten än några andra. Givetvis påverkar våra olika roller i sammanhanget vad vi lyfter fram och hur vi beskriver det vi ser. Du beskriver din fd arbetsplats, jag berättar utifrån mina iakttagelser som mamma till ett placerat barn. Jag försöker skriva så sakligt jag kan, samtidigt som mitt hjärta i mitt innesta sörjer allt det som gick snett, efter att jag ringde det där första samtalet till socialtjänsten. Jag tänker inte att personalen på Felicia/Cornelia är onda. Jag tänker att grundproblemen är mycket mer generella och kan sammanfattas i följande 10 punkter: 1. Hur, av vem och i vilket syfte ordet ”beteendeproblem” definieras, se gärna t ex ”Problemskapande beteende”, ”Explosiva barn”, ”Om de bara kunde skärpa sig”; vilka kunskaper socialsekreterarna/hvb-personalen har om andra orsaker till ”dåligt” beteende än ”hemmiljö”, ”manipulation”, ”ouppfostran”. 2. Vilka valmöjligheter socialtjänsten har gällande insatser/placeringar. Hur mycket styr ramavtalet, hur mycket ungdomens verkliga behov? 3. Hur tydliga, ärliga och respektfulla socialsekreterarna är i sin kommunikation med ungdomen och anhöriga. Ger de tydliga besked och klara, förståeliga motiveringar, eller pratar de byråkratiskt och är svåra att förstå? Hänvisar de till abstrakta lagparagrafer, sina ”arbetssätt”, sina chefer, andra myndigheter, ramavtal; jämför de med andra familjer i samma situation, talar om skattebetalarna? Är de flexibla eller rigida när det gäller att hitta mötes- och kommunikationsformer? Hur socialtjänsten väljer att förhålla sig ätill ungdomen och ungdomens familj är den mest avgörande punkten för en lyckad insats/placering. 4. Hur beslut angående en placering fattas. På vilka grunder fattas beslutet?Hur ser underlaget ut? Hur informeras ungdomen och vårdnadshavare om beslutet? Vilken information får hvb-hemmet av socialtjänsten? Finns det någon framförhållning eller fattats beslutet under tidspress? I så fall, vad beror denna tidspress på, och vad får den för konsekvenser, både kort-och långsiktigt? 5. Hur dokumentationen ser ut. Hur mycket finns nedskrivet, hur mycket är enbart muntliga överenskommelser, om ens det? Vem får ta del av dokumentationen, hur, och i vilket syfte? 6. Hur ser planeringen ut? Kort- och långsiktigt? Finns det någon vårdplan, genomförandeplan, någon konkret, skriftlig utgångspunkt att utgå ifrån angående ”vården”/placeringen? Hur väl är alla parter överens om ett gemensamt synsätt och förhållningssätt, målet för ”vården”? 7. Hur väl insatta socialtjänsten är i de insatser/platser de erbjuder. Har de besökt hvb-hemmet? Vilka kunskaper har de om de metoder som används på hemmet? Hur väl har de informerat föräldrarna och ungdomen? 8. Hur väl socialtjänsten uppfyller sitt lagstadgade övergripande ansvar för samarbetet, initierar och ser till att fungerande samarbetsformer mellan alla parter, dvs ungdomen, anhöriga, hvb-hemmet och socialsekreterarna skapas och upprätthålls. 9. Hur insatsen/placeringen utvärderas. Vem avgör ifall placeringen/insatsen varit lyckat eller misslyckat? På vilka grunder görs utvärderingen? Vad händer om placeringen inte fungerat? Tar socialtjänsten sitt ansvar för att reda ut och ta lärdom av en eller flera anledningar till en misslyckad placering eller skyller de misslyckandet på ungdomen och / eller ungdomens familj? 10. Kontakten med ungdomen. Har socialsekreterarna en kontinuerlig kontakt med ungdomen eller lämnar de ifrån sig hela ansvaret i samband med en placering? Att socialsekreterarna hänvisar till personalen på hvb och personalen på hvb hänvisar till socialsekreterarna är en vanlig orsak till stegrande känslor av maktlöshet och vantrivsel.
G. A. som är Cornelia & Felicia’s grundare valde att lämna drygt ett år efter INOM kom in som ägare p.g.a att allt började handla om vinster i första hand och vård i andra hand.
Det går inte att bedriva ungdomsvård och spotta fram vinstmarginaler i ”Jan Emanuel style” på 40%, t.o.m Apple ligger ju efter! Jag tror vilken normalt funtat människa förstår att en vinst behövs för att säkerställa verksamhetens trygghet, men att låta riskkapitalister köpa och sedan ”dopa” upp HVB hem genom att ta in alla möjliga bokstavskombinationer, t.o.m. blanda pojkar och flickor (trots att forskningen är tydlig här). Dra ned på alla möjliga kostnader som att vägra köpa julgardiner eller avskeda dyr personal (som oftast är de som är utbildade) mot okvalificerad personal som är billigare, inte går ihop med god och bra vård av våra ungdomar som är på glid och verkligen behöver genuina ägare med en långsiktighet och känsla för sitt eget HVB hem.
Tack för mig.
Thomas
Ja, verkligen dyster bild du målar upp, och allt känner jag igen. Tänker vilken otrygghet för en ungdom att komma t hvb där blandad grupp när man innan fått höra att bara flickor. O att ungdomar som placerade pga brott, självdestruktivt beteende, våld/övergrepp i hemmet, missbruk…ja, oavsett orsak, alla blandas; även de med lr utan ngn psykiatrisk o neuropsykiatrisk diagnos. Det kan bara inte bli bra f ngn, när personalen dessutom saknar kompetens att hantera ett så brett spektrum av beteenden och problematik.
På Hassela Franshammar blandar man flickor och pojkar sjövilt. Även fast Socialstyrelsen mer än väl vet vad forskningen säger, så ger man tillstånd?!?! Noterbart är att även här är riskkapital ägda Frösunda ägare: http://www.frosunda.se/sv/Individ-och-familj/HVB-verksamhet/HVB-verksamhet/Hasselakollektivet-Franshammar/
Gräddfil för riskkapitalet? Hemska tanke, men simultant så nekar SS flera icke riskkapital ägda hvb hem att blanda pojkar och flickor, det är ett faktum.
Ja, märkligt detta vad lite man bryr sig om forskningen i det verkliga livet, särskilt när det gäller en av de mest utsatta grupperna i samhället, placerade barn/ungdomar. Jag vet att man kan blanda tjejer som varit utsatta för övergrepp med killar som begått övergrepp. Jag vet också att socialsekreterarna som placerar vanligtvis inte ngt lr vet minimalt om hvb-hemmen…vilket är ju total katastrof! Min dotter var enda tjejen på ett hvb där all ”behandling” gick ut på att ungdomarna skulle ”ta hand om” varandra och ”lär” varandra. Flera av killarna var tungt kriminella, medan detta var första hvb för min dotter, i en annan stad, ute i skogen, långt från alla…
Skicka ett mail till SS och fråga hur det kan komma sig att det godkänner detta? Sjukt att blanda 16 åriga pojkar och flickor med psykosociala problem!? Jag vet andra vårdhem som INOM som har riskkapitalet som ägare som också får en enklare handläggning och inte samma tillsyn från SS. Man törs ju inte tänka tanken att det kan va stålar under bordet för att hela tiden slippa tillsyn, men nä ja tänk efter så kan de väll inte vara så, eller? Cornelia och Felicia har fått en ny föreståndare som e knappt är torr bakom öronen, men säkert billig för riskkapitalet!
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/carema-agarnas-arslon-900-miljoner-kronor_7941122.svd
Tänker på Riskkapitalägda Frösunda’s http://www.placeringjouren.se när jag läser det här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/12/09/aningsl-st-med-s-svag-tillsyn-av-privat-institutionsv-rd
Baksidan när riskkapitalister ska in i ungdomsvård (HVB). En tanke, kan man verkligen få titulera sig riskkapitalist om man har som affärsidé att investera i svensk ungdomsvård?!
http://www.unt.se/uppsala/boende-hotade-med-valdtakt-2446710.aspx
/Ylva
Hej:) Jag har nu tagit bort dina kommentarer, men låtit mina egna svar stå kvar så länge.
okej. tack!
min första kommentar är dock kvar… men det är lugnt… den kan va där
oj,jag måste ha missat, försökte verkligen kolla efter ordentligt 😦 Ofta lite krångel med allt det tekniska…
Läs boken Internatet av Nina Cernold mycket har inte ändrats. köp boken o ni stöttar Röster för Barn. besök vår FB sida o bli gärna medlem
Hej, jag har bott där 1 år förut och det var kaos alltihopa där!
Dom behandla oss som skit, och då menar jag som slavar, och deras hundar..
Personalen tvingade oss att göra saker hela tiden, tex: äta det man inte ville, åka dit man inte ville osv.
vi fick inte ha på oss vad vi ville , inte säga vad vi ville, och inte lyssna på den musiken man ville.
Man fick inte ha mjukisbyxor i skolan för att det såg otrevligt ut , man fick inte ha dom i stan heller.
När det gäller med rökning så fick man inte röka tillsammans, vi fick stå utspridda på stan och röka och då kollade folk på oss som om vi vore idioter. Man ska inte utmärka sig säger dom, men vad fan gör man när det står 5-6 tjejer utspridda på en led och röker? det är så sjukt!
Vi har idrott varje jävla dag, 3 gånger i skolan + 3-4 gånger på fritiden.
På en vecka städar vi 2 gånger ute på avdelningar, en gång vårat rum och skolan.
Vi promenerar minst en mil varje vecka, om man inte lyder dom så väljer man bort sina block som vi har där. & då får man minde veckopeng.
och om man är rökare så är det extra viktigt att få alla ja på blocken så att man har råd med cigg för man får bara 100 kr om man har alla JA.
Är det man nånting inte gör det så ofta eller tycker det är obehagligt så säger dom alltid ” se det som en träningstillfälle” då menar jag HELA TIDEN!
Detta stället är värsta som finns kan jag lova, vet inte hur mycke jag har har grinat pga dom.
Det fula är att man åker bara hem var 3 helg, soc säger att man ska få en bra relation med sina föräldrar, men får man det om man bara åker hem 1 gång i månaden? NEJ!
Det är tilljumed råttor på skolan + små kryp på toaletterna som personalen tycker att vi ska ta bort! Det är ju bara så vidrigt!
Har man gjort nå fel då får man alltid ”bitch blickar” av personalen, dom ser alltid sura ut då.
Jag har så mycke och skriva men kommer inte på allting just nu, men hitills är det bara kaos.
Jag önskar verkligen att ingen ungdom ska placeras där för att det är rent helvete där!
Så mycket jag känner igen i det du skriver :(! Jag blir så ledsen varje gång jag läser om unga tjejer som blivit så illa behandlade på behandlingshem. Det värsta stället jag själv känner till är just Felicia/Cornelia. De skulle ha den bästa kompetensen, men jag känner att jag blev lurad som förälder.Mkt av det de sa lät ganska vettigt men jag borde ha lyssnat mer noggrant; jag minns också att jag ställde en del frågor som jag inte fick svar på. Sedan när min dotter bodde där, fick hon ringa hem bara tre gånger i veckan och under begränsade antal minuter. Hon var helt förtvivlad men personalen sa att det inte var någon fara. Ofta kunde jag bara gråta efter att ha pratat med henne i telefon. Hon rymde flera gånger och jag blev allt mer orolig för hur det egentligen låg till på behandlingshemmet; hur det kom sig att min dotter inte fick vara med de andra tjejerna, att hon inte fick vistas i trivselrummet, inte fick delta i gemensamma aktiviteter, att hon sa att hon inte fick mat, att hon skulle tjäna in poäng för att kunna skicka brev till mig; ja sådant. Jag är glad för din skull, att du till slut kom därifrån och verkar kunna se klart hur fel många saker var på Felicia/Cornelia trots den massiva hjärntvätten och ständiga hoten om att förlora poäng…Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter :)! Jag skrev ett inlägg nyss utifrån din berättelse och mina tankar kring olika saker du varit med om. Läs gärna :)!
ja jag kände att alla borde veta, ja efter jag bodde där och blev ner psykad så blev jag väldigt modig och en tuff tjej, man är tvungen och vara en sån tjej där.. annars funkar det inte och bo där! dom kunde inte hjärn tvätta mig för lyssna inte speciellt mycket på dom HAHHA.
ja jag förlora mig själv lite där…
tack, har inte gott så bra hitills
men tack ändå 🙂
Hej.. denna kommentaren kommer bli väldigt långt.
jag flyttade till Cornelia 26 augusti 2012 ..och jag flyttade den 21 2013.. december det började bra, personalen var ”bra” i början sen när man hade bott där ett tag så insåg man vilka dom verkligen var…
Allt handlade bara om block hela tiden, spelade ingen roll vad man gjorde, minsta fel man gjorde så valde man bort blocket och det innebär att man får mindre veckopeng… personalen där är helt vrickade, dem tror seriöst att deras behandling hjälper men det gör den verkligen inte kan jag lova..
jag var en väldigt glad och snäll person innan jag hamna på Cornelia.. när jag hade bott där ett tag så blev jag väldigt aggressiv och arg…
personalen triggade igång mig hela tiden, det var typ som om dom ville se mig arg.
jag smugglade in min mobil från dag 1, jag har blivit på kommen 6 gånger, men dom har aldrig fått in den rätta mobilen… det kändes som om dom typ bara vill förstöra för mig hela tiden..
tillslut när det blev november 2013 så gick jag tydligen på droger, för jag hade fått fel medicin av min morsa…så dom tog ett urinprov på mig, som tur var så var det negativt…
jag krockade 26 mars och då fick jag medicin utskrivet, men jag fick fel medicin med mig så då blev jag klassad att gå på droger.
Cornelia och Felica är ett behandlingshem som man ska få hjälp av enligt soc och dom själva.. men under min tid där så märkte jag att alla som bodde där, blev insatta där för att bli slavar, tillexempel städa på avdelningen och i skolan, diska, laga mat, tvätta, idrotta varje dag ( gå på promenader tisdagar och torsdagar ) ( gå ner i vikt )..
i skolan åt vi potatis varenda jävla dag samma sak med fisk.. så när det var potatis eller fisk så åt typ ingen…
alla tjejer slängde alltid ur sig en kommentar när vi hade idrott – asså ska vi bli modeller när vi flyttar här ifrån eller?
asså det var som om att bo på ett fängelse seriöst, Man fick inte svära, inte spotta för vissa i personalen, inte gå som man ville, inte prata som man ville, inte se ut som man ville. man fick inte lyssna på t.ex.kartellen, kapten röd, bob marley, labyrint, finns säkert mera men kommer inte på mera. man får inte ha mobil eller internet där för man ska fokesera på sin behandling. jag vet inte hur det är och vara utan mobil eller internet. eftersom jag hade båda grejerna när jag satt i det såkallade ”fängelset”, HAHA!
man fick inte lyssna på dom för då kunde man bli ”kriminell” och förstöra hela behandlingen enligt dom.
sen fick man inte heller kolla på vilka filmer man vill.
man fick knappt ha keps på sig för då är man kriminell, man fick inte ha mjukis ute bland folk också kriminell.
man fick inte prata med folk ute på gatan, fick inte söka sig kontakt till folk..
det kändes som ett fängelse, om inte värre…
dom ändrar på en totalt… man blir en helt annan människa när man kommer dit.
när jag flyttade därifrån asså det var som en dröm, jag trodde seriöst inte att jag skulle få flytta på åra tal..
men när jag väl flytta och skulle säga hejdå till min bästavän där Ineta Stanaityte heter hon, jag kramade henne länge, tillslut sa personalen ah nu är det dags att åka.
vi båda var helt knäckta, jag hörde av henne på brev att personalen hade sagt ” ah tjejer idag kommer det vara en tuff dag men ni får göra det bästa av situationen.”
jag ville komma på återvända helg för och besöka Ineta, men jag fick inte.. för jag bröt mot alla deras regler, det kan jag erkänna det gjorde jag, men jag hade en anledning till det, jag orkade inte mera, jag var helt knäckt efter att ha bott där på Cornelia i 1 år och 3 månader. jag blev barnmisshandlad där inne.. Och sen var det 2 anledningar till varför jag inte fick komma, jag var ” en ledare i gruppen” när jag bodde på cornelia. och sen mår Ineta mycket bättre när jag inte är där. det kan jag säga det är skitsnack, varje gång vi skriver på brev så ber hon att jag ska komma tillbaka och att allt är kaos utan mig.
jag känner inte igen denna Ineta som jag kände för 2 månader sen 😦
varje dag som gick fick jag fejka mig genom allt, ingen fattade det riktigt tror jag…
jag fick fejka vara glad och allt, men till slut så orkade jag inte, jag brast så då struntade jag i allt och alla, ah förutom Ineta då, hon och jag blev systrar där, och det tyckte inte personalen om, att jag och Ineta kom varandra så nära..
aja hoppas alla har fått en bättre uppfattning av Cornelia och Felicia behandlingshemmet nu.
jag flyttade därifrån nyss så jag vet!
tack för mig, jag struntar i om nån från Cornelia eller felica läser detta.
det är bara ren sanning.
Mycket modigt av dig att skriva och berätta! Jag känner stor sorg över att du behövt utsättas för så mycket lidande under din långa vistelse på detta barbariska behandlingshem, men jag känner också stor glädje över att de inte lyckades hjärntvätta dig, att du kunnat se och fatta vad som pågick! Du är stark och jag är säker på att du lärt dig väldigt mycket om människor och om rent/ärligt respektive falskt/oärligt spel, och att ibland man måste fejka för att överleva i en omöjlig situation i ett underläge trots att risken finns att man förlorar sig själv under tiden. Lycka till ute i det fria 🙂 !
Hej! tänkte bara säga att jag bodde på behandlingshemmet för ungefär 2-3år sedan.
Idag är jag 19år, och jag är helt förstörd efter dedär stället.
jag kan ännu gråta om kvällarna.
jag kan inte minnas en enda gång då jag var riktigt glad på stället. finns det någon man kan skriva till privat och berätta? har HUUUR mycket som helst att berätta.
min högsta önskan är att Felicia & Cornelia ska läggas ner!
jag heter Cecilia Funk Dahlberg på facebook. bara att skriva! 🙂
Vad tungt:( !Och jag förstår verkligen din känsla! Jag önskar också innerligt att inte flera unga ska utsättas för det lidande detta hvb-hem innebär, även långt efter tiden där!
Jag är påå!! Vi lägger ner det dårhuset 😉 kommer precis därifrån så jag förstår vad du menar 🙂
Men du överlevde ;-)? Grattis :-)!! Och lycka till i framtiden!! Du har säkert lärt dig en rejäl läxa om hur maktsystem fungerar, och varför det inte fungerar (på riktigt).
Tänk va olika! Blir förvånad när jag läser detta, min dotter har fått jätte bra hjälp därifrån! Jag trivdes med dom och även min dotter, klart det var kämpigt när hon bodde där men hon bodde där av en anledning, för att bryta ett dåligt beteende! Hon kom tillbaka och var bra. Blev erbjuden hjälp från dom fast hon flyttat hem, de var bara att ringa! Vilket min dotter faktiskt valde att göra för att fråga om råd! Min dotter har till och med Tackat mig för att jag fixade en plats där för annars vet i sjutton hur det skulle gått! Vill nog inte ens tänka tanken! Tänk va olika det kan va!
Ja, det kan vara så olika vad passar för varje enskilt barn och det är detta som är det viktigaste att ta hänsyn till när socialtjänsten placerar; jag tänker också att viktigt att barnet/ungdomen har fått rätt information och är någorlunda med på det som ska hända samt att det finns någon som verkligen lyssnar om det inte fungerar med placeringen. Men jag är glad för din och din dotters skull :-)! Hon hamnade rätt. Vad härligt :-)! Kanske var det också så att hon fick också hjälp i tid och att du som förälder var involverad i processen och i samarbetet? Det är mycket som spelar in.
Nu får jag kalla kårar, vi ska på studiens där imorgon och socialtjänsten talar så gott om detta ställe o attdet sskulle passa min dotter perfekt.
Hur gick det?
Ett rent helvete bodde där i 5 månader och var helt förstörd. Fick lov att hota och slå sönder saker för att komma därifrån
Vilken styrka du haft :-)!! Du tog dig därifrån till slut! Fantastiskt! Jag är så glad för din skull! Hoppas att du kan glömma det mesta, lämna helvetet bakom dig och blicka framåt! Jag önskar dig all lycka för en tryggare framtid utan kontroll och tvång!
Jag fick inte bo kvar där på Felicia för jag slog sönder nästan hela huset och tänkte tända eld på skiten!
Fy fan vilket helvete! Eleverna får ju ta hand om varandra medans personalen inte brydde sig.
Men kunde sitta och skada sig själv medans dom stod och kolla på och sa ingenting!
Jag blir så ledsen över att höra om dina hemska erfarenheter! Men det var bra att du kom därifrån i alla fall! Jag tror inte att någon slår sönder hela huset utan anledning; jag tänker att du inte kunde annat, att du kände dig så instängd och pressad. Jag hoppas att du har det bättre nu ♥️!
Jag blev utkastad från Cornelia och Felicia i november.
Värsta stället jag bott på, dom bröt ner mig totalt. Det var inte konstigt att alla tjejer slog sönder huset i ren panik. Eller att man satt och skärde sig på sitt run tills man var helt blodig och förstörd. Placera aldrig era barn här, dom kommer bli förstörda.
Jobbar Saila ännu kvar? Hon är ju den bästa på hela stället!
Saila jobbade kvar i Jannuari iaf just nu vet jag inte men kan ta redan på det
Jag kan ju gott säga att jag känner igen mig.
Jag bodde där i 9 månader 2008-2009. Jag kommer från ett rörigt hem med alkoholism och jag for väldigt illa i den miljön, så jag försökte på alla sätt att få komma därifrån. Eftersom jag var 17 år så tyckte soc att det var för sent att placera mig i fosterfamilj, så de föreslog behandlingshem istället där jag skulle få läka ihop och få hjälp ut i vuxenlivet. Jag gick med på det frivilligt, jag ville bara komma bort.
Så jag trivdes bra till en början. Det var lugnt och skönt, inget bråk, ingen alkohol, fasta rutiner, nya kompisar m.m. Jag var en mönsterelev och gjorde allt rätt i deras mening så att jag fick alla stjärnor och poäng, flyttades upp i fas och fick tillåtelse att ta egna promenader, gå på teaterkurs inne i Hedemora m.m.
MEN… sen blev det problem. Grejen är att jag är transsexuell, och det visste jag när jag kom dit men jag sa ingenting då jag fokuserade mest på att läka ihop mig själv psykiskt och fysiskt efter att ha levt i ett helvete i många år.
Jag trodde inte att det skulle bli några konstigheter när jag berättade att jag egentligen är en kille inombords, men jag har aldrig mötts av SÅ MYCKET motstånd som jag blev bemött med av personalen där!!! HERREGUD!
Jag är chockad. Jag blev inte accepterad över huvud taget och de ENVISADES med att kalla mig för HON och mitt flicknamn jag fick när jag föddes, TROTS att jag BAD dem att kalla mig åtminstone för mitt smeknamn istället som alla andra. De gick totalt översstyr och TVINGADE mig att BARA använda ROSA saker när alla andra fick välja själva. Jag fick BARA använda rosa handdukar och duschkräm t.ex. och de SNOKADE RUNT I OMKLÄDNINGSRUM OCH DUSCH efter idrotten för att KONTROLLERA att jag inte hade LÅNAT någons HERRTVÅL??!! Det är helt sjukt…
En gång hade en vän sprayat lite herrparfym på min hals och då fick jag nej på blocket och förlorade ALLA poäng för den dagen! För en parfym?? Alltså…
De letade regelbundet igenom mitt rum efter ”killsaker” osv.
Tittade på mig specifikt på morgonen och sa: ”Godmorgon FLICKOR”.
De argumenterade åtskilliga gånger och försökte ÖVERTALA mig att jag var en flicka.
Och detta på ett behandlingshem som påstår sig ha stor förståelse för ungdomars psykiska svårigheter och har ett rykte av att ha välutbildad och erfaren personal. Jag blev totalt diskriminerad, kränkt och allmänt illa behandlad. Jag har aldrig varit med om något liknande. De sa till mig att jag måste vänja mig för ”ute i den stora världen är människor ännu elakare”. Nej, nej… Folk jag har mött i ”den stora världen” har oftast varit betydligt snällare och accepterande. De har inte mobbat mig till bristningsgränsen på grund av min könsidentitet.
Detta ledde ju till att de behandlade mig som deras värsta exempel, såsom du beskriver med din dotter. De drog in alla mina fördelar och jag hade husarrest i princip hela tiden. Mat fick jag, men jag fick inte följa med på aktiviteter, inte köpa godis, inte se på film eller spela spel med andra osv. Jag var instängd i huset alla timmar förutom när jag var i skolan. Jag fick inte ens GÅ UT SJÄLV PÅ GÅRDEN på rasten, utan fick ha personal med mig som en brottsling.
Liksom, vad skulle jag göra?
Jag har musik med mig som jag skrev när jag var instängd, för det enda jag hade att sysselsätta mig med var mina instrument. Jag är tacksam för att jag fick behålla dem i alla fall.
Eleverna var accepterande och jag hade mina bästa vänner där, men blev förbjuden att få umgås med dem också. Bara om en personal satt med… så vi fick ingen möjlighet att få prata med varandra om det som kändes jobbigt. Aldrig.
Personalen där visade INGEN förståelse för:
– TRANSSEXUELLA SOM INTE FÅR HJÄLP I TID ÄR BLAND DE MEST SJÄLVMORDSBENÄGNA I SAMHÄLLET IDAG
– ATT FÅ PRATA MED EN VÄN SOM FÖRSTÅR KAN FAKTISKT FÅ EN ATT MÅ BÄTTRE
De försbjöd en att göra det som jag skulle må bra av – söka stöd hos mina vänner och få vara MIG SJÄLV.
Detta ledde förstås till att jag till slut började rymma därifrån och akutringa min mamma mitt i natten från någon telefonkiosk jag hittade, men mamma samarbetade med personalen för ”det hade hon ju fått lära sig på utbildningen”.
Som TUR VAR så hade jag fyllt 18 år när det var som värst, och eftersom jag var där frivilligt så kunde jag skriva ut mig själv och flytta när helst jag ville. Och det är precis vad jag gjorde. Först bad jag (krävde) att få läsa deras regelpärm för jag hade fått veta att jag hade rätt till det. Jag ifrågasatte en del punkter som jag själv kunde läsa mig till att de gjort fel – som att man inte fick söka tröst och stöd hos varandra till exempel. Det stod ingenstans att det var förbjudet.
En morgon stampade jag bara in till kontoret och sa: ”Jag vill ringa min socialsekreterare. Ge mig telefonen.”
Motvilligt gav de mig telefonen och jag ringde. Dagen efter var det dags att flytta.
En av personalen skulle skjutsa mig till tågstationen, och det sista hon sa till mig var: ”Det kommer gå åt helvete för dig.” ORDAGRANT. Jag kommer aldrig glömma de orden, de ekar i mitt minne.
Jag krävde att få åka med någon annan, och det fick jag. Jag skjutsades av chefen som var en av de få som visade någon form av EMPATI för oss ungdomar, och hon sa tvärtom… hon kramade om mig och sa att det kommer gå JÄTTEBRA för mig.
SÅ GÖR MAN! Uppmuntran, inte kränkning.
Hon var också den enda där som faktiskt försökte ge mig tillgång till en utredning på sexologmottagningen så att jag kunde få hjälp med min könsdysfori, men hon blev också nekad.
För er som känner till stället och vill veta vilka jag pratar om:
P var den som var VÄRST och rent av ELAK och mobbade mig för min könsidentitet.
K var hon som sa att det kommer gå åt helvete för mig.
Annelie var hon som var BRA och skjutsade mig till tåget.
Saila och Fredrik var också helt ok och FÖRSÖKTE i alla fall att behandla alla rättvist.
Resten av personalen var ju bara rötägg.
Nu, 8 år efter att jag flyttade därifrån, har jag fått den hjälpen jag behövde. Jag ringde läkaren direkt när jag flyttade därifrån. Jag har fått hormonbehandling, operation och manligt personnummer. JAG GRÄT när jag kom till läkaren första gången. ALDRIG hade jag mötts av förståelse, och så satt där framför mig en man som sa att DET INTE VAR NÅGOT FEL PÅ MIG, och att de skulle hjälpa mig. ❤ ❤
Och det har inte gått åt helvete. Jag har en egen lägenhet, 1:a handskontrakt, jag har återupptagit en väldigt nära och fin kontakt med min familj igen och jag har goda vänner som jag älskar.
Det bästa stödet jag har fått är inte från behandlingshemmet.
Det är från MIN FAMILJ och MINA VÄNNER. ❤ ❤ ❤
Där ligger kärleken.
Jag har hört många lyckliga slut från vikmanshyttan, men de har mycket att jobba med för som det har varit så förstör dem de ungdomar som inte lyder, passar in i deras mall eller som lider av något de inte är utbildade inom.
De ska hjälpa, inte stjälpa.
Hej! Jag blev otroligt rörd av din historia, av allt du skrev! Du skriver så fantastiskt bra att jag blev faktiskt tårögd och det blir jag inte särskilt lätt. Fenomenalt att du orkar berätta! Du har SÅ mycket att komma med att jag önskar att du på något sätt kunde dela med dig av din otroliga berättelse till flera, kanske skriva en bok eller nåt! Så WOW, tack för denna berättelse!
Sen är det 2 från juli 2013… Tack på förhand.
Har värt där/bodde där. Visst vart vissa saker bättre. Me inte tack vare dom utan man blir äldre å ändrar sig . Men fått väldigt mycket mer problem efter jag vart där. Vågar inte åka buss längre. Kan knappt gå in i en affär själv utan få ångest. Aldrig haft ångest för en jag var där efter det har jag haft de varje dag. Vågar knappt gå utan för hemmet. Och kommer någon hitt gömmer jag mig på mitt rum. Innan var jag en glad tjej som var social och glad hade många vänner sen absolut hade jag problem med skolan och vissa vänner men finns andra lösningar för de en deras metoder