Ett barn kan bli placerad antingen enligt SoL eller enligt LVU av socialtjänsten. Innan jag kom i kontakt med socialtjänsten, hade jag ingen aning om vad SoL var förkortning av, och vad LVU betydde.
Socialsekreterarna förklarade inte heller; ord är ju deras främsta maktmedel.
När min dotter började bli rädd för att hamna på p12-hem, hade jag aldrig någonsin hört ordet. ”Hon har nog inte heller någon aning”, sa socialsekreterarna, utan att förklara.
Senare fick jag lära mig att dotterns rädsla för p12 varit befogat. Men också att det inte fanns någon skillnad mellan frivillig och tvångsplacering, i alla fall inte för vårdnadshavaren.
Jag fick precis lika lite information om min dotter i båda fallen. Och socialsekreterarna poängterade att jag var precis lika ansvarig för henne ekonomiskt oberoende av placeringsformen. Och att jag behövde vara lika tillgänglig. Dygnet runt.
Eftersom jag skämdes över att ha hamnat i en sådan ekonomisk misär efter skilsmässan, blev det extra tungt, när socialsekreterarna så ofta påpekade för mina barn att jag förväntades betala för olika saker, och att de annars skulle bli utan. Och la till att de barn som inte hade några föräldrar alls kunde socialtjänsten bekosta extra saker för. Jag förstår ifall mina barn kanske någon gång önskade mig försvunnen. Jag förstår också att det hade varit mycket enklare för socialtjänsten då. Det var ju därför de pratade som de gjorde.
Och det är därför jag känner mig ledsen idag. För att en myndighet aktivt motarbetat kontakten mellan vårdnadshavare och barnen.
Det tär på hjärtat att få bekräftat av sina barn att det man in i det sista inte velat tro blivit sagt, ändå blivit det. Inte bara en gång. Utan väldigt väldigt många.
Ring aldrig till soc! 