Kategorier
ADHD arbetsmetoder Asperger Barnfamilj bemötande insatser kompetens kränkningar maktmedel Neuropsykiatri Socialtjänsten Vårdnadshavare

Anmäla fungerar endast som tillfällig smärtlindring

I början tänkte jag mycket på att anmäla. Så här får det väl ändå inte gå till, tänkte jag varje natt när jag låg i min säng. Något mer måste väl socialtjänsten kunna göra för att hjälpa mig och barnen. De kan inte straffa mina barn för mina diagnoser, säga till dem att de måste flytta pga mig, skrämma dem med polisen om de inte går med på att skiljas från mig.

Socialsekreterarna sa så hemska saker om mig. Idag tror jag att de gjorde det för att underlätta sitt eget arbete. Idag tror jag att de försökte ändra barnens bild av mig. Barnen var sårbara. De blev rädda och förvirrade.

Socialsekreterarna visste ingenting om neuropsykiatriska diagnoser och sa att de inte heller behövde veta något. De sa att det bara var jag, att det aldrig funnits och aldrig kommer att finnas några andra föräldrar med Asperger och ADHD. ”Alla ska inte ha barn, alla klarar inte av att vara föräldrar. Det är synd om de barnen”, sa socialsekreterarna.

Jag ville anmäla för jag var orolig över att socialsekreterarnas okunskap skulle hindra mina barn från att få hjälp att bearbeta och komma vidare efter skilsmässan, att socialsekreterarnas okunskap skulle ta ifrån mina barn den stråk av trygghet de fortfarande hade kvar.

”Ni behöver bygga upp en ny, trygg grund tillsammans. Du och barnen. Det kommer du aldrig att kunna fixa själv. Du och barnen behöver hjälp utifrån under en längre tid. Det är som att lämna en sekt. Det har pågått så länge”, sa familjebehandlarna. Jag kände mig ledsen över att det nu var så uppenbart att barnen tagit skada av alla restriktioner, förbud, regler. Samtidigt var jag lättad över att någon träffat vår familj tillräckligt länge för att inte fastna på ytan.

Hur tar man reda på lagarna, på vad som egentligen gäller istället för det som socialsekreterarna säger gäller? Vem kontaktar man för att veta vad, vart, hur och när man kan anmäla? Jag ringde runt, läste på nätet, pratade med folk jag kände, särskilt jurister. Det måste vara någon specifik paragraf de bryter mot fick jag veta och köpte den senaste upplagan av ”Nya sociallagarna”. Du måste skriva tydligt men kortfattat. Det kommer att ta månader, kanske år. Socialsekreterarna kommer att ge sin version. Tänk efter vad du ger dig in i. Va realistisk. De är en myndighet. De får tolka lagen utifrån sin yrkeskompetens. Du måste ha någon förening bakom dig. Du har inte en chans om du anmäler som privatperson.

Jag låg på sängen i sovrummet. Lagparagraferna och socialsekreterarnas ansikten blandades ihop i min hjärna. Jag kunde inte tänka. Jag kunde inte känna av konturerna av min kropp. De vill att jag försvinner. De menar att jag måste försvinna för att barnen ska få det bra.”Va inte så egoistisk! Tänk på hur bra barnen kommer att få det!”.

Att tänka på att anmäla hjälpte mig att fokusera på det handgripliga när jag kände upprepade impulser av att hoppa ut genom sovrumsfönstret. Jag ville inte dö. Jag ville bara att allting skulle bli bra.

Under de kommande åren gjorde jag flera anmälningar. Att anmäla löser ingenting, förändrar ingenting. Att anmäla fungerar endast som tillfällig smärtlindring.

 

 

 

4 svar på ”Anmäla fungerar endast som tillfällig smärtlindring”

Känner igen mig alltför väl! Tror att mina viktigaste egenskaper i föräldraskapet – som mamma med NPF, till barn med NPF – är en extrem uthållighet plus en total oförmåga att inse omöjligheter. Kanske också nån sorts ”näsa” eller intuition att hitta bra personer i proffsvärlden. Grät när jag läste din text. Fy faan vad vi får utstå!

Ja, jag tror att du har rätt med där med extrem uthållighet och total oförmåga att inse omöjligheter. Precis så känner jag också. Jag rasar. Tror att jag inte kommer att orka resa upp mig igen. Sedan reser jag upp mig igen. Och igen. Och igen. Jag gråter. Jag skriker. Jag skriver. Jag ger inte upp. Jag reser mig för att jag inte har något annat val. Tack för att du skrev att du grät. Blev nästan tårögt på nytt när jag läste det. Ja, fy faan vad vi får utstå!

Svara

Jag vill ge dig stöd i vad du skriver. Tack! Precis så är det.
Jag har jobbat mer än 20 år på socialkontor.
Inkompetensen hos socialsekreterarna var tydlig.

Kommentera gärna i trevlig ton och konstruktiv anda!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s