Kategorier
arbetsmetoder barn bemötande Familj förälder LVU maktmedel Placerade barn Socialtjänsten Ungdom Utredning Vårdnadshavare

Ge stöd i tid istället för att omhänderta!

Jag öppnar tidningen Metro vid frukostbord. Mina ögon fastnar för en artikel om en nästan myndig kille som blir tvångsomhändertagen av socialtjänsten. Han lider. Mamman lider. De har lidit länge. Allting har gått för långt.

Jag vet ingenting om mamman, sonen eller deras familjeförhållanden. Jag vet ingenting om ifall mamman försökt få hjälp, ifall sonen försökt prata med någon utomstående; hur de hamnat där de hamnat. Men jag vet att detta kan hända vem som helst, fast du kanske inte tror det. Jag trodde det inte heller förr. Jag skulle sett rubriken ”17-årig pojke omhändertas -kastades ut av sin mamma” och tänkt att det var sorgligt och hemskt, men något som aldrig skulle kunna hända mig och mina barn. Jag skulle ha tänkt att det måste vara något allvarligt fel med sonen eller mamman eller både och. Annars kan det ju inte gå så långt. Så skulle jag definitivt tänkt och det är något som jag ständigt måste påminna mig själv om; att det inte är att andra människor dömer ut, utan att de inte vet för de inte varit där.

Jag vet ingenting om mamman, sonen eller deras familjeförhållanden i artikeln. Men jag vet allt om att hur det är att befinna sig i en familjesituation där allt är fel, allt blir fel, oavsett vad man gör, vad man säger, vad man inte gör, vad man inte säger. Jag vet allt om hur socialsekreterare bemöter en familj i kris, hur de utreder, resonerar, tänker. Jag vet allt om vad utredande socialsekreterare har för synsätt och utgångspunkt; hur de arbetar, vilken makt de har att avgöra det rätta, friska, normala och bestämma vad som är den bästa lösningen. Jag vet allt om vilken makt föräldern och barnet har att påverka, förändra, komma till tals. Jag vet allt om vad socialsekreterarna menar när de säger att mamman inte tar sitt ansvar som förälder och inte förmår att sätta sonens behov framför sina egna så som det står i artikeln. Jag varit där. Jag hört detta. Jag vet allt om att anklagas för att dalta och sakna styrka att ”sätta ner foten och visa vem som bestämmer” (citat från den manliga utredande socialsekreteraren i Skarpnäck) samtidigt. Efter att socialtjänsten blivit involverat, finns det inget sätt att göra rätt. Det finns bara syndabockar och människor som vill dölja, smita undan, utnyttja systemet.

Jag vet inte om mamman eller sonen i artikeln någon gång kontaktade socialtjänsten. Jag gjorde det. Jag ringde socialtjänsten själv för att få hjälp innan allting skulle falla sönder. De hänvisade till mitt föräldraansvar, de pressade mig, hotade mig, baktalade mig; de sa till mina barn att jag låtsades, att jag ljög, att de skulle få det mycket bättre hos någon annan, att de var värda något bättre. De omformade min verklighet så att den passade in i deras mallar, de förenklade, vägrade svara på mina frågor, höll inne med allt de tänkte och planerade. De hotade med polisen och jag gav med mig.

”Varken pojken eller hans mamma har mått bra och det är tragiskt att det gått så här långt”, säger pojkens advokat. Mitt liv i socialsekreterarnas händer så som mammans och sonens. Jag vet ingenting om mamman och sonen; jag känner inte dem, men jag känner för dem så att det gör ont; mitt hjärta skär igenom min randiga pyjamas när jag lägger ifrån mig tidningen.

Källa: Metro måndag 2014-04-28

metro_lvu

 

 

 

Kommentera gärna i trevlig ton och konstruktiv anda!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s