Hjälpsökande förälder är antingen oduglig eller lögnare

Jag har inte Instagram
men det har min sambo

När sambon är på jobbet och valpen precis somnat i min famn, sträcker jag efter sambons Ipad på bokhyllan

Först kollar jag på sonens festivalfoton från Berlin,
sedan på sambons foton från vår dagsutflykt till Gålö,
till slut söker jag på ordet ”socialtjänsten”

Jag hittar inte så mycket
och det jag hittar känns kallt och formellt,
foton på whitebordtavlor och olika formulär

Plötsligt rör sig valpen häftigt i sömnen
och jag tappar Ipaden på golvet

Efter jag lyckats plocka upp Ipaden igen utan att själv ramla ur soffan, fortsätter jag läsa vad Helsingborgs stad skriver om omhändertagna barn

”Hur blir ett barn aktuellt för utredning hos socialtjänsten kanske ni undrar? Det finns två sätt: antingen genom att vi får in en orosanmälan, eller genom att vi får in en ansökan om hjälp och stöd.”

Jag stirrar på skärmen

Ipaden skakar i mina händer

Det här kan jag. Det här vill jag inte kunna.

De ”två sätt” som Helsingborgs stad tar upp, har exakt samma utgångspunkt: att ta reda på om du som förälder duger eller inte. I de allra flesta fall gör du inte det för annars hade du inte behövt vända dig till socialtjänsten. Och gör du det, betyder det att du egentligen inte behöver hjälp, att du överdriver eller medvetet ljuger. Så enkelt är det. Svart på vitt. Exakt så som Helsingborgs stad skriver.  Det är bara det att man som hjälpsökande förälder för sent inser vad ens telefonsamtal till socialtjänsten får för konsekvenser. Man tror att man gjorde det enda rätta, det enda möjliga. Och när man vill dra tillbaka allt, går det inte längre. Det är för sent. De har redan kommit in i ditt liv och du har förlorat all kontroll, all makt. Du kan bara se på hur allting rullar vidare. För du ringde det där samtalet. För du var så fruktansvärt naiv.

Jag lägger ifrån mig Ipaden

Jag håller om valpen med mina båda händer
så jag inte glider ner från soffan

Källa:
Helsingborgs stad på Instagram
#helsingborgsstad #socialtjänsten #bbic

övergiven

Jag har inga tårar kvar

Jag pratar om min dotter hos kuratorn
som kommit tillbaka från sin semester

Hon är så strålande vacker,
sa min kollega på Unga Vuxna, säger kuratorn

Det är flera år tillbaka i tiden nu
Vi vet båda hur det gick sedan

Det är det vi pratat om
att det inte borde ha gått som det gick

Så sorgligt, säger kuratorn
Hennes röst är tunn, nästan ohörbar

Ja, säger jag och stirrar på de
fyra ihopskrynklade näsdukar på bordet framför mig

Jag har inga tårar kvar
Bara sorgen

förlorade barnet

Socialtjänsten lärt mig att vara ärlig kan kosta mig allt jag har

Vad ska jag svara när folk frågar mig varför jag varit hemma så länge?” frågar jag kuratorn

Säg som det är, att du varit sjukskriven för utmattningssyndrom”, svarar kuratorn

Så länge har jag haft med socialtjänsten att göra att jag inte ens kom på att jag skulle kunna säga sanningen.

Så mycket har jag haft med socialtjänsten att göra att jag lärt mig att vara ärlig kan kosta mig allt jag har.

utmattningssyndrom

 

”Vi kan inte tvinga någon att ta emot hjälp” -socialtjänsten vänder de mest utsatta ryggen

Jag berättade tidigare att jag skrev till chefen på socialtjänsten och krävde ett svar om min dotters obegripliga, omöjliga och ohållbara situation. Jag skrev att jag skulle gå vidare ifall jag inte fick något svar inom en vecka. Jag fick ett svar, lite längre svar än vad jag hade förväntat mig, men med samma innehåll som jag hade förväntat mig.

Jag har skrivit så många brev under de gångna nio åren att jag vet ungefär vad jag kan räkna med som svar. Ja, när jag får något svar. Vilket är ovanligt. Förutom om jag hotar med att gå vidare om jag inte får svar inom en viss tid. Jag har haft så mycket kontakt med socialtjänsten under de gångna nio åren att jag vet också att de inte svarar på det de inte vill svara på, t ex socialtjänstens övergripande ansvar och allt som har med ekonomin att göra. Så var det även denna gång.

Chefen svarar inte på min fråga på hur det kommer sig att min dotter som har rätt till försörjningsstöd inte fått något försörjningsstöd på sex månader. Eller hur hon, chefen, ser på det faktum att socialtjänsten brustit i sitt övergripande ansvar. Istället skriver chefen hur rörigt allting är, hur ovillig min dotter är att ”samarbeta” och att det är därför min dotter är kvar på ett ställe vars hela verksamhet utgår från att de som kommer dit stannar högst några dagar.

Chefen förklarar vidare att eftersom både kommun och landsting är involverade och eftersom alla måste komma överens, tar det tid att  komma någon vart. Sedan fortsätter hon med att betona att alla insatser dessutom är frivilliga, att de inte kan tvinga någon att ta emot hjälp. De kan inte tvinga min dotter att ta emot någon bostad, inte heller kan de tvinga henne att ta emot några pengar, menar hon alltså. Det är bara det att ingen har erbjudit min dotter något, fast det gått över sex månader. Det var ju därför jag skrev till chefen.

Jag fick inte svar på det jag ville få svar på men jag har gjort vad jag kunnat. Jag skrivit och påpekat att så här kan det bara inte gå till. Mer än så går det inte att göra. Det har jag lärt mig under mina nio år med socialtjänsten. Man kan skriva, påpeka, skriva igen, understryka. Att anmäla är meningslöst. Jag har anmält. Jag har fått rätt. Ingenting förändras. Att anmäla är inte bara meningslöst, det är också hjärtslitande så som jag skrivit i ett av mina tidigare inlägg  (https://ringaldrigtillsoc.wordpress.com/2013/01/31/anmala-ar-hjartslitande/ )

Efter att jag hade fått chefens svar, var jag flera dagar osäker på om och vad jag skulle svara. Till slut bestämde jag mig för att understryka att jag ännu inte fått något svar angående försörjningsstödet och sedan skriva några rader om hur min syn på frivillighet skilde sig från socialtjänstens syn. Så här skrev jag om min dotters ”ovilja” att ta emot hjälp:
”—-Du underströk att alla insatser är frivilliga, att man inte kan tvinga någon ta emot något. För mig betyder inte frivillig att man erbjuder något och om svaret är nej, är ärendet avslutat. För mig betyder frivillig att den som erbjuder en insats hittar ett sätt att få den i behov av insatsen förstå fördelarna med insatsen och nackdelarna med att avstå. För mig betyder frivillig att den som erbjuder insatsen får den i behov av insatsen känna att den som kommer med erbjudan är på samma nivå, på samma sida, inte någon uppifrån med rätt av avgöra vad som är bäst och rimligt. Mycket handlar om förhållningssätt, ordval, tonläge, tydlighet och tid.”

Chefen på socialtjänsten har inte svarat fast jag skickade brevet för flera veckor sedan. Denna gång skrev jag inte att jag skulle gå vidare ifall jag inte fick något svar inom en viss tid.

vi-kan-inte-tvinga-ngn-ta-emot-hjalp

 

Rekommenderat läsning för alla biståndshandläggare och andra ”hjälpare”: 

Vill du ha hjälp? – Nej tack gärna!
av Carolina Lindberg, Jill Carlberg Söderlund, Agneta Lindberg, Malin Valsö, 2014

Hur ska jag orka? : en bok om att vårda anhörig
av Lars Björklund, 2011

Det som Lars Björklund skriver om socialsekreterarnas bristande förmåga att tänka sig in i en annan människas livssituation utan att värdera, utan att döma, utan att tänka i termerna ”rätt” och ”fel” får mig att inse varför det inte blev bättre utan värre än jag någonsin kunnat föreställa mig när jag själv vände mig till socialtjänsten.

Socialtjänsten använder anknytningsteorin som maktmedel

Jag dricker mitt morgonkaffe ur min stora blåvita Spode-kopp och lyssnar på P1. Det är regnigt men grönt ute. Det är sommar fast det inte riktigt känns så ännu.

Socialtjänsten omhändertar systematiskt barn till föräldrarna med intellektuella funktionsnedsättningar med hänvisning till anknytningsteorin trots att socialsekreterarnas kunskaper är bristfälliga och tillämpningen av teorin felaktigt, berättar en av de sex forskare som idag skrivit i DN debatt.

Jag slänger ut mitt kaffe och rusar till datorn. Det är storm ute nu. Jag hör hur regnet piskar mot vardagsrumsfönstret.

Jag letar fram DN artikeln, stirrar på rubriken ”Stoppa övergreppen mot funktionsnedsatta föräldrar”. Forskarna frågar sig hur föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning ska kunna bedömas rättvist, om myndigheterna har fördomsfulla uppfattningar och bristande kunskaper.

Du kan inte visa känslor

Du kan inte förstå känslor

Du har inga känslor

Allting kommer tillbaka

Jag darrar i vardagsrumssoffan i takt med det piskande regnet

Länk till DN artikeln: http://www.dn.se/debatt/stoppa-overgreppen-mot-funktionsnedsatta-foraldrar/

sandladan

Läs vidare:

https://autismasperger.wordpress.com/2014/03/27/hjalpsokande-foralder-med-asperger-riskerar-att-fa-sina-barn-omhandertagna/

https://ringaldrigtillsoc.wordpress.com/2014/03/30/socialsekreterare-tror-att-asperger-ar-en-obotlig-hjarnskada/

Socialtjänsten lägger allt ansvar på den enskilde

De har svårt att på egen hand klara myndighetskontakter. Men när vi fick mer tid att hjälpa dem ­visade det sig att många de facto var kvalificerade för sjukersättning från Försäkringskassan, och borde ha fått det mycket tidigare. Samtidigt fick vi själva möjlighet att lära oss mer om hur Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan resonerar och fungerar” socialsekreteraren Fredrik Fernqvist i DN 23.5.2015

 

Det här har jag sagt hela tiden.

Socialtjänsten samarbetar inte med andra myndigheter.

Socialtjänsten lägger allt ansvar på den enskilde.

Socialtjänsten har ingen aning om hur andra myndigheter jobbar och vilka regler som egentligen gäller.

Socialtjänsten säger att det är den enskildes ansvar att ta reda på vilken myndighet han/hon egentligen tillhör.

Socialtjänsten säger att alla kan och måste ta eget ansvar.

Socialtjänsten tar inget ansvar. Men de har  makten att trycka ner, ta ifrån människor deras värdighet, tillit och grund att stå på.

barn-familjejouren

 

Om de bara hade trott på mig då

Om de bara hade trott på mig då.

Då skulle det kunnat se så annorlunda ut för min dotter nu.

 

Om de bara hade lyssnat på mig då.

Då skulle det kunnat finnas så mycket mer hopp för min dotter nu.

 

Men de trodde inte på mig,

de lyssnade inte på mig.

De gick sin väg,

lämnade mig med armar som inte längre höll

och allting föll samman.

Om de bara hade trott på mig då