Kategorier
Anhörig ansvar Asperger Behandling bemötande kompetens Psykiatri Socialtjänsten vård

”Vi kan inte tvinga någon att ta emot hjälp” -socialtjänsten vänder de mest utsatta ryggen

Jag berättade tidigare att jag skrev till chefen på socialtjänsten och krävde ett svar om min dotters obegripliga, omöjliga och ohållbara situation. Jag skrev att jag skulle gå vidare ifall jag inte fick något svar inom en vecka. Jag fick ett svar, lite längre svar än vad jag hade förväntat mig, men med samma innehåll som jag hade förväntat mig.

Jag har skrivit så många brev under de gångna nio åren att jag vet ungefär vad jag kan räkna med som svar. Ja, när jag får något svar. Vilket är ovanligt. Förutom om jag hotar med att gå vidare om jag inte får svar inom en viss tid. Jag har haft så mycket kontakt med socialtjänsten under de gångna nio åren att jag vet också att de inte svarar på det de inte vill svara på, t ex socialtjänstens övergripande ansvar och allt som har med ekonomin att göra. Så var det även denna gång.

Chefen svarar inte på min fråga på hur det kommer sig att min dotter som har rätt till försörjningsstöd inte fått något försörjningsstöd på sex månader. Eller hur hon, chefen, ser på det faktum att socialtjänsten brustit i sitt övergripande ansvar. Istället skriver chefen hur rörigt allting är, hur ovillig min dotter är att ”samarbeta” och att det är därför min dotter är kvar på ett ställe vars hela verksamhet utgår från att de som kommer dit stannar högst några dagar.

Chefen förklarar vidare att eftersom både kommun och landsting är involverade och eftersom alla måste komma överens, tar det tid att  komma någon vart. Sedan fortsätter hon med att betona att alla insatser dessutom är frivilliga, att de inte kan tvinga någon att ta emot hjälp. De kan inte tvinga min dotter att ta emot någon bostad, inte heller kan de tvinga henne att ta emot några pengar, menar hon alltså. Det är bara det att ingen har erbjudit min dotter något, fast det gått över sex månader. Det var ju därför jag skrev till chefen.

Jag fick inte svar på det jag ville få svar på men jag har gjort vad jag kunnat. Jag skrivit och påpekat att så här kan det bara inte gå till. Mer än så går det inte att göra. Det har jag lärt mig under mina nio år med socialtjänsten. Man kan skriva, påpeka, skriva igen, understryka. Att anmäla är meningslöst. Jag har anmält. Jag har fått rätt. Ingenting förändras. Att anmäla är inte bara meningslöst, det är också hjärtslitande så som jag skrivit i ett av mina tidigare inlägg  (https://ringaldrigtillsoc.wordpress.com/2013/01/31/anmala-ar-hjartslitande/ )

Efter att jag hade fått chefens svar, var jag flera dagar osäker på om och vad jag skulle svara. Till slut bestämde jag mig för att understryka att jag ännu inte fått något svar angående försörjningsstödet och sedan skriva några rader om hur min syn på frivillighet skilde sig från socialtjänstens syn. Så här skrev jag om min dotters ”ovilja” att ta emot hjälp:
”—-Du underströk att alla insatser är frivilliga, att man inte kan tvinga någon ta emot något. För mig betyder inte frivillig att man erbjuder något och om svaret är nej, är ärendet avslutat. För mig betyder frivillig att den som erbjuder en insats hittar ett sätt att få den i behov av insatsen förstå fördelarna med insatsen och nackdelarna med att avstå. För mig betyder frivillig att den som erbjuder insatsen får den i behov av insatsen känna att den som kommer med erbjudan är på samma nivå, på samma sida, inte någon uppifrån med rätt av avgöra vad som är bäst och rimligt. Mycket handlar om förhållningssätt, ordval, tonläge, tydlighet och tid.”

Chefen på socialtjänsten har inte svarat fast jag skickade brevet för flera veckor sedan. Denna gång skrev jag inte att jag skulle gå vidare ifall jag inte fick något svar inom en viss tid.

vi-kan-inte-tvinga-ngn-ta-emot-hjalp

 

Rekommenderat läsning för alla biståndshandläggare och andra ”hjälpare”: 

Vill du ha hjälp? – Nej tack gärna!
av Carolina Lindberg, Jill Carlberg Söderlund, Agneta Lindberg, Malin Valsö, 2014

Hur ska jag orka? : en bok om att vårda anhörig
av Lars Björklund, 2011

Det som Lars Björklund skriver om socialsekreterarnas bristande förmåga att tänka sig in i en annan människas livssituation utan att värdera, utan att döma, utan att tänka i termerna ”rätt” och ”fel” får mig att inse varför det inte blev bättre utan värre än jag någonsin kunnat föreställa mig när jag själv vände mig till socialtjänsten.