Kategorier
ADHD Asperger bemötande kompetens Psykiatri

Psykiatrin använder samma behandlingsmodell för alla

Det började inte bra och det blev inte bra

Hen kanske tänker det,
tänker att det ändå var ett lyckat möte

Men jag gav upp
utan att hen såg det

Hen var så uppfyllt av sitt
Hen hade träffat så många

”Hur mår du?” frågar hen
”Jag känner inte dig. Jag kan inte svara”, svarar jag

Hen säger att hen måste anteckna,
att jag måste berätta något

”Kan du sudda bort det som står på tavlan?
Det stör mig”, säger jag
Hen vänder sig mot den vita whiteboardtavlan men gör inget

”Jag har ADHD och Asperger. Jag kan inte koncentrera mig”, säger jag
”Man ska utmana sig själv. Man ska utsättas för det som är svårt och obehagligt. Det är så vi jobbar här”, säger hen
”Jag behöver inte utsättas för något. Jag behöver hållas ihop. Jag behöver stöd i att våga lyssna inåt och stå upp för den jag är”, säger jag
”Du har sökt dig till psykiatrin. Det betyder att du har problem. Det är vanligt för AST-patienter att inte vilja ta itu med sina problem”, säger hen

Sedan pratar hen en längre stund om skolelever med Asperger som skolkar och vuxna med Asperger som vägrar jobba
Medan hen pratar, stirrar jag på orden på whiteboardtavlan
”…ångest, rädsla, kontrollförlust, stress, flykt…”

”Är det du som skrivit det där? Var det något du tänkte prata med mig om?”, frågar jag
”Ja, det är en behandlingsmodell vi använder för alla patienter här”, svarar hen
”Jag vill inte ha någon behandlingsmodell. Jag vill inte att någon ska försöka påverka mig, säga hur jag ska vara, tänka, känna eller vad jag ska uppnå”, säger jag
”Varför inte? Det är så en behandling går till. Man har ett mål. Man ska lösa ett problem och förändra sig”, säger han
”Jag vill inte bli en annan. Då börjar jag anpassa mig efter vad som förväntas av mig och tappar bort mig själv”, säger jag

Jag berättar hur svårt jag har att filtrera det som kommer in, att jag lätt blandar ihop mina egna och andras känslor, att jag behöver tid, tydlighet och trygghet för att komma någon vart. Jag berättar om traumatiska händelser i mitt liv och om sådant som hjälpt mig att överleva

”Nu har du pratat jättelänge! Det är mycket jag måste hinna fylla i”, säger hen

Det började inte bra
och det blev inte bra
men hen trodde kanske det
och tror det än idag