Kategorier
ADHD Arbetsförmedlingen Asperger bemötande kompetens Neuropsykiatri Socialtjänsten Vårdnadshavare

Kan man studera på universitet när man har asperger?

Då och då får jag höra hur personer med asperger frågar sig ifall de skulle klara av att studera på universitet. Ganska ofta är personer omkring dem tveksamma, särskilt olika myndighetspersoner och alla slags ”hjälpare”. Vanligtvis är anhöriga och vänner, som verkligen känner personen med asperger, mer positiva och uppmuntrande. Så, hur är det? Går det att studera på universitet när man har asperger eller är man bara naiv och orealistisk för att man ens tänker tanken? Den fråga ska jag försöka svara på utifrån mina egna erfarenheter av universitetsstudier.

Jag visste inte att jag hade asperger när jag anmälde mig till inträdesprovet i romansk filologi vid Helsingfors universitet. Det är först tjugo år senare som jag får reda på att jag har en livslång funktionsnedsättning som begränsar mina möjligheter i livet, enligt andra. Det enda jag visste då var att jag måste få studera franska; det var ju därför jag fortsatt till gymnasiet och bott i Frankrike ett år trots att jag varit nära på att dö där.

Redan på högstadiet hade jag velat lära mig franska efter att jag hört franska låtar på radio. Men trots att jag hade samlat ihop tillräckligt många namn för att starta en språkgrupp i franska, blev det inget. Jag fick nöja mig med ryska.

Under högstadiet hade jag flera gånger planerat att hoppa av skolan efter nian. Men då skulle jag aldrig lära mig franska och just då var det enda jag ville. Lära mig franska eller sluta leva. Jag var tvungen att fortsätta stå ut med de praktiska och estetiska ämnen som jag hatade och matte som jag tyckte var slöseri med min hjärna (för jag inte begrep varför jag skulle lära mig allt detta abstrakta som jag ändå aldrig skulle få någon användning av).

Tre år franska på gymnasiet var för lite för att klara av inträdesprovet i franska eller romansk filologi som ämnet heter vid Helsingfors universitet. Jag bestämde mig för att söka jobb som au pair-flicka i Frankrike och hoppades att jag under ett år skulle lära mig tillräckligt mycket franska för att klara av inträdesprovet; jag ville också vara säker på att om jag kom in, skulle jag klara av att följa undervisningen som till en stor del skulle vara på franska. Jag lyckades. Jag kom in och kunde utan svårigheter följa med på föreläsningarna.

Det är NU livet börjar för mig. Jag älskade vara på universitetet. Jag älskade kunna fördjupa mig i sådant jag brann för: det franska språket, lingvistik, vetenskapsteorier och filosofi. Jag läste grundkurs i arabiska för att bättre förstå vilka grunddelar ett språk består av. Jag satt på föreläsningar som inte hade något med mina egna studier att göra, av ren njutning. Jag kände mig euforisk; jag hade äntligen hittat min plats; ett ställe där jag fick vara den jag var: analytisk, ifrågasättande, nyfiken. Plötsligt tyckte ingen att  jag var udda eller annorlunda. Tvärtom. Nu var jag omringad av andra som var som jag, som också ville förstå, fördjupa sig, diskutera vidare. Jag ville att det aldrig skulle ta slut. Jag ville studera resten av mitt liv.

Efter åtta års studier hade jag fil. mag i franska och nordiska språk och gymnasielärarbehörighet. Min professor i franska rekommenderade mig att studera vidare men jag gifte mig och flyttade till Sverige i stället.

I Sverige fick jag jobb som mellanstadielärare. Efter en termin insåg jag att för att klara av att fortsätta jobba, behövde jag fördjupa mig i något. Min fördjupning blev svenska för invandrarundervisning på halvfart vid Stockholms universitet.

Under tiden jag jobbade som mellanstadielärare, blev jag gravid. När jag inte hade något jobb att gå tillbaka till efter min mammaledighet, valde jag att studera istället för att leta efter ett nytt jobb. Jag visste att jag skulle klara av att studera samtidigt som jag hade småbarn men var ytterst tveksam ifall jag skulle kunna kombinera arbetslivet och hämtningar och lämningar på dagis. Jag började studera lingvistik på heltid vid Stockholms universitet. Och jag hade haft rätt. Det fungerade bra.

Med rätta hade jag varit tveksam till hur väl jag skulle orka vara småbarnsmamma och arbeta samtidigt. Jag provade flera olika jobb men var alltid utmattad efter arbetsdagen, även när jag jobbade deltid. När jag inte längre stod ut med att jobba, började jag studera på heltid igen. Det fungerade jättefint och resulterade i mitt andra examensbevis, svensk fil. kand.

Efter mina två akademiska examen, kände jag press på mig att studera till ett yrke. Hittills hade jag inte tänkt så mycket på vad mina studier skulle leda till. Studierna hade mer varit ett sätt att orka fortsätta leva i en annars så oförutsägbar och föränderlig värld. Så kan man ju inte fortsätta, man måste ju BLI något, tänkte jag och bestämde mig för att bli bibliotekarie. Efter att ha blivit antagen till distansstudier i biblioteks-och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan i Borås, fick jag plats som trainee på utbildningsförvaltningen. Jag läste klar min utbildning och fick jobb på ett skolbibliotek.

Ja, och sedan blev det som det blev. Jag gjorde en neuropsykiatrisk utredning; fick diagnoserna ADHD och asperger; ringde det där samtalet till socialtjänsten jag aldrig borde ha ringt. Mina diagnoser användes mot mig. En livslång funktionsnedsättning som begränsar mig och hindrar mig från att fungera som mamma. Men allt detta är ju en helt annan historia. Den kan du läsa om i mina andra blogginlägg.

Ja, så hur är det: går det att studera på universitet när man har asperger? Du vet redan mitt svar: Ja! Inte bara att det går utan det kanske är det enda som verkligen fungerar. Så har det i alla fall varit för mig. Jag har funderat mycket på varför det fungerat så mycket bättre för mig på universitetet jämfört med arbetslivet. I mitt nästa blogginlägg kommer du kunna läsa vad jag kommit fram till.