Kategorier
ADHD Arbetsförmedlingen Asperger bemötande kränkningar Neuropsykiatri Socialtjänsten

”Jag fattar inte. Vad var det som var så svårt med socialtjänsten EGENTLIGEN?”

Torsdag kl 10.00. Jag är på Arbetsförmedlingen för att träffa min nya handläggare. Han är tio minuter sen. Jag van. Den förra var 45 minuter sen när vi skulle ses för första gången.

Den nya handläggaren kommer fram till mig och undrar om jag är jag. Ja, det är jag, fast jag inte heter det han kallar mig för. Jag följer med honom till hans kontor i alla fall.

”Finns det någon klocka här i rummet? Det är lättare att ha koll på tiden om man ser klockan. Jag kan lätt annars prata för länge, fastna i detaljer, för jag inte vet riktigt vad du behöver veta exakt”, säger jag. ”Jag har koll på tiden och det finns inget exakt jag behöver veta; detta är ju bara en kartläggning, första gången vi ses”, säger handläggaren.

Handläggaren frågar mig om mina barn, om min kontakt med socialtjänsten. ”Detta är väl inte intressant i det här sammanhanget”,säger jag. ”Det är väldigt intressant”, säger handläggaren som har samma storlek som Hulken, samma nacke. Hulken fortsätter fråga mig om barnen, om vilka droger de missbrukat, hur länge, i vilken ålder de började. Jag svarar på alla hans frågor så gott jag kan, även på dem jag inte vill eller kan svara på.

Till slut utbrister Hulken: ”Jag fattar inte. Vad var det som var så svårt med socialtjänsten EGENTLIGEN?”.

Jag tittar ner samtidigt som jag fingrar på pärmen med mina samlade jobb- och studieintyg. Jag hade velat vara väl förberedd, ge ett gott intryck, visa mig samarbets- och arbetsvillig. Jag hade tagit med mig alla mina examensbetyg, fil mag, fil kand, informations- och biblioteksvetenskap och lite till. Jag hade velat förklara att jag studerat för att kunna vara mer tillgänglig för barnen och att jag därför sammantaget studerat mer än vad jag arbetat.

Hulken vill inte se mina examensbetyg.”Du har förkovrat dig, det är det man kan kalla dina studier för; och ja, det är sådant man gör på fritiden”, säger han och är tyst en stund. Han tittar på mig. Jag tittar honom i ögonen och undrar vad han ser eller tro sig se. Jag blev både ledsen och upprörd när jag svarade på hans frågor om mina barn, om socialtjänsten.

”Kan du inte lägga din klocka på bordet? Jag behöver verkligen se hur mycket tid vi har kvar. Jag vill hinna prata om annat, nuet, framtiden”, säger jag och lägger fram min pärm på bordet.

”Vi har inte mycket tid kvar. Jag måste ner och fylla på parkeringsavgiften, annars får jag böter”, säger Hulken. Han plockar upp sin vita Iphone från fickan och sneglar på klockan på displayen.

”Men ok, om du fick tänka helt fritt, vad skulle du vilja göra?”, frågar Hulken. Jag svarar att jag är bra på att söka information, granska, utvärdera, sammanställa, presentera. Hulken stoppar tillbaka sin mobil i fickan; han stirrar på ytterdörren.

Plötsligt vänder Hulken sig mot mig och ser dubbelt så stor ut. Han säger: ”Du ska inte inbilla dig saker. Du pratar för mycket och för snabbt;du håller dig inte till ämnet, svävar runt och har inte koll på tiden. Och du verkar dessutom kunna lätt bli misstänksam helt utan anledning”.

 

no-escape