Kategorier
ADHD arbetsmetoder Asperger Barnfamilj bemötande insatser kompetens kränkningar maktmedel Neuropsykiatri Socialtjänsten Vårdnadshavare

Anmäla fungerar endast som tillfällig smärtlindring

I början tänkte jag mycket på att anmäla. Så här får det väl ändå inte gå till, tänkte jag varje natt när jag låg i min säng. Något mer måste väl socialtjänsten kunna göra för att hjälpa mig och barnen. De kan inte straffa mina barn för mina diagnoser, säga till dem att de måste flytta pga mig, skrämma dem med polisen om de inte går med på att skiljas från mig.

Socialsekreterarna sa så hemska saker om mig. Idag tror jag att de gjorde det för att underlätta sitt eget arbete. Idag tror jag att de försökte ändra barnens bild av mig. Barnen var sårbara. De blev rädda och förvirrade.

Socialsekreterarna visste ingenting om neuropsykiatriska diagnoser och sa att de inte heller behövde veta något. De sa att det bara var jag, att det aldrig funnits och aldrig kommer att finnas några andra föräldrar med Asperger och ADHD. ”Alla ska inte ha barn, alla klarar inte av att vara föräldrar. Det är synd om de barnen”, sa socialsekreterarna.

Jag ville anmäla för jag var orolig över att socialsekreterarnas okunskap skulle hindra mina barn från att få hjälp att bearbeta och komma vidare efter skilsmässan, att socialsekreterarnas okunskap skulle ta ifrån mina barn den stråk av trygghet de fortfarande hade kvar.

”Ni behöver bygga upp en ny, trygg grund tillsammans. Du och barnen. Det kommer du aldrig att kunna fixa själv. Du och barnen behöver hjälp utifrån under en längre tid. Det är som att lämna en sekt. Det har pågått så länge”, sa familjebehandlarna. Jag kände mig ledsen över att det nu var så uppenbart att barnen tagit skada av alla restriktioner, förbud, regler. Samtidigt var jag lättad över att någon träffat vår familj tillräckligt länge för att inte fastna på ytan.

Hur tar man reda på lagarna, på vad som egentligen gäller istället för det som socialsekreterarna säger gäller? Vem kontaktar man för att veta vad, vart, hur och när man kan anmäla? Jag ringde runt, läste på nätet, pratade med folk jag kände, särskilt jurister. Det måste vara någon specifik paragraf de bryter mot fick jag veta och köpte den senaste upplagan av ”Nya sociallagarna”. Du måste skriva tydligt men kortfattat. Det kommer att ta månader, kanske år. Socialsekreterarna kommer att ge sin version. Tänk efter vad du ger dig in i. Va realistisk. De är en myndighet. De får tolka lagen utifrån sin yrkeskompetens. Du måste ha någon förening bakom dig. Du har inte en chans om du anmäler som privatperson.

Jag låg på sängen i sovrummet. Lagparagraferna och socialsekreterarnas ansikten blandades ihop i min hjärna. Jag kunde inte tänka. Jag kunde inte känna av konturerna av min kropp. De vill att jag försvinner. De menar att jag måste försvinna för att barnen ska få det bra.”Va inte så egoistisk! Tänk på hur bra barnen kommer att få det!”.

Att tänka på att anmäla hjälpte mig att fokusera på det handgripliga när jag kände upprepade impulser av att hoppa ut genom sovrumsfönstret. Jag ville inte dö. Jag ville bara att allting skulle bli bra.

Under de kommande åren gjorde jag flera anmälningar. Att anmäla löser ingenting, förändrar ingenting. Att anmäla fungerar endast som tillfällig smärtlindring.