Kategorier
behandlingsmetoder HVB insatser kompetens kränkningar Neuropsykiatri placera utanför hemmet uppfostringsmetoder vård

Hvb-hemmet Felicia/Cornelia i Hedemora använder svält som behandlingsmetod

När min dotter var på hvb-hemmet Felicia/Cornelia i Hedemora, rasade hon i vikt, synbart. Så tunn som hon var efter sin vistelse på detta hvb med spetskompetens för flickor med någon neuropsykiatrisk eller motsvarande problematik, hade hon aldrig varit.

Hon, som skulle få den bästa möjliga behandlingen i Sverige, enligt chefen, var nära på att dö. Flera gånger försökte hon rymma, bara stack i panik och ringde till mig. Jag ringde tillbaka till hemmet och varje gång svarade personalen att hon bara testade gränser, att det inte var någon fara, att jag gjorde allt bara värre ifall jag lyssnade på henne.

En gång under ett av dessa samtal frågade hon mig vad jag skulle tänka ifall hon dog. Jag visste inte då att hon redan var nästan död. Av svälten. Av maktlösheten. Av paniken.

Hon rasade inte i vikt för att hon bantade, så som många andra flickor i hennes ålder gjorde.Det var personalen som valde att låta henne svälta. I behandlingssyfte. När hon i desperation tog en brödbit, utan lov, ryckte personalen bort brödet från henne och kallade henne för tjuv.

Den behandlingsmetod som Felicia/Cornelia använder är ett belöningssystem som heter Teckenekonomi. Det går ut på att stärka, belöna, det rätta, goda och straffa det felaktiga, dåliga. Pavlovs hundar. Skinners råttor. Belöningar är stärkande, motiverande, medan straff har den motsatta effekten.

Metoden är inte anpassad till de barn/ungdomar som vägrar. Den är anpassad till dem som inte vågar eller förmår att ifrågasätta den grundläggande människosyn som finns inbyggt i den, eller som helt enkelt är rädda.

Enligt denna människosyn finns det två kategorier av människor: de rätta, ”de goda”, och de felaktiga, ”de onda”. De felaktiga vet inte oftast själva att de är onda, det får de lära sig när de kommer t ex till Felicia/Cornelia.

Målet för behandlingen på Felicia/Cornelia är att man får en ny identitet: man får inte längre själv bestämma vad man har på sig, vilken musik man lyssnar på, vilka böcker man läser, vilka filmer man ser, vilka personer man umgås med, vad som är bra respektive dåligt för en, hur man ska leva, vad man ska tänka. Man får inte längre sitta som man vill, tala och uttrycka sig på sitt sätt, vända bort blicken, ge ett nonchanlant och ovårdat intryck, visa vad man känner, tala om vad man har för åsikter, diskutera, analysa, nyansera.

Man får inte heller ifrågasätta, eller ens fråga. För att kunna klara av att vara i samhället, ska man lära sig att lyda, upprepar personalen sitt mantra, medan de fortsätter: ”Vi ska göra om dig,och du kommer att tacka oss!”

Min dotter var otacksam. Tackade inte. Frågade, ville förstå, diskutera, bli övertygad. Det hade hon lärt sig, att inte bara följa med, särskilt inte ifall någon blev illa behandlad, förlöjligad eller fråntagen sin värdighet. Hon hade en stark känsla för rätt och fel, och en överkänslighet för auktoriteter.

Därför fick hon inte mat.

Fick inte skicka brev, fast jag hade skickat henne frimärken

Fick inte ta emot julklappar jag skickat

Hon fick inte ringa

Hon uteslöts ur gemensamma sociala aktiviteter; hon fick inte vistas i trivselrummet där alla de andra ungdomarna spelade spel, tittade på tv, umgicks osv.

Hon fick inga poäng, inga ”belöningar”, och personalen tog upp henne som ett dåligt exempel på obligatoriska samlingarna ända tills den dag de ringde till polisen och bad polisen köra henne till ett låst p12-hem. Inte för att hon gjort något fasansfullt som skulle berättiga ett sådant drastiskt drag, utan för att de misslyckades med att bryta ner henne, hennes starka vilja för överlevnad. Mot alla odds.

Hon jublade när polisbilen kom, för hon visste att hon vunnit, att hon nu skulle överleva, få mat.

Jag grät för jag tänkte på att jag hade litat på personalen, när de intygat mig om att hon hade det bra. Jag hade svikit henne, och jag visste att hon kanske aldrig helt skulle förlåta mig.

De som förespråkar Teckenekonomi talar alltid om ett belöningssystem, trots att metoden är lika mycket ett straffsystem, vilket min dotter är ett konkret och tydligt exempel på. Hon blev utan allt, till och med det mest basala, maten, för att hon aldrig fick ihop tillräckligt många poäng.

Att låta en ungdom svälta i behandlingssyfte skrämmer mig då jag tänker att hon säkerligen inte är den enda ungdom som inte agerat som Pavlovs hund eller Skinners råtta, utan som en tänkande människa med en övertygelse om sin rätt att få vara den man är, inte bli den någon annan vill/bestämt sig för att man ska bli.