Kategorier
ADHD Asperger Behandling Neuropsykiatri Psykiatri PTSD

Hur påverkar omorganisation av Psykiatri Södra mig?

I tio år har jag tillhört en psykiatrisk enhet närmast mig. Det varit bra för när jag inte klarat av att åka kollektivt, har jag kunnat promenera. Därför har jag inte missat en enda bokad tid oavsett hur dåligt jag mått. Nu vet jag inte hur det kommer att bli. Den enhet som jag flyttats till ligger för långt borta. Jag måste åka tunnelbana eller cykla. Att tvingas sitta i en tunnelbanevagn bland alla människor och massa påträngande sinnesintryck, riskerar att göra mig orolig och utmattad innan jag ens kommit fram till mottagningen. Och cykla kan jag inte göra under hela året och inte heller de dagar då jag känner mig extra ostadig.

Jag vet ännu inte när jag ska till den nya mottagningen, hur ofta jag får komma dit eller vilket fortsatt stöd -om något- de har att erbjuda mig. Jag vet absolut ingenting. Det känns otryggt. Jag blir ångestfylld. Ingen bra övergång, tänker jag. Det enda jag vet är det som står i brevet undertecknat av Virág Bergkvist, överläkare på mottagningen:”Vår önskan och ambition är att vi tillsammans ska komma överens om hur vi på bästa möjliga sätt kan hjälpa dig framöver utifrån mottagningens förutsättningar” (min fetstil-markering). Kuratorn har redan sagt att de kommer att arbeta på ett helt annat sätt än på min gamla mottagning. På den nya mottagningen ska tyngdpunkten ligga på forskning och kostnadseffektiva metoder som ger snabba resultat.

Det är inte utan anledning som jag oroar mig. Jag vet att jag behöver ett långvarigt stöd. Jag vet att  det inte finns några snabba metoder att fixa till mig. Jag är som jag är och det jag behöver allra mest är stöd att våga fortsätta vara jag. Utan stöd riskerar jag att tappa fotfästet, bli någon annan eller bara helt stänga av. Det mest skrämmande är att det inte syns utanpå när jag håller på att flyta ut. Jag kan verka hur fungerande som helst utåt och knappt ha någon kontakt med mitt inre inombords.

De kommer att höra av sig. Om de inte gör det, kan du kontakta mig”, säger kuratorn under vårt sista samtal. ”Varför får jag inte bara ett brev hem med en besökstid så som det brukar vara? Varför verkar den här omorganisationen vara så rörig och otrygg? Det är ju patienter inom psykiatrin det handlar om och därför är det extra viktigt med tydlighet och förutsägbarhet”, tänker jag men orkar inte längre säga något. Det är som det är. Oklart och otydligt med allt.

Nu tänker jag att jag måste stå ut med den outhärdliga ovissheten och stålsätta mig mot alla de ångestfyllda känslor och motstridiga tankar denna omorganisation väcker. Det KAN ju bli bra fast jag inte vet något ännu. Och det GÅR att ringa till mottagningen om jag inte skulle stå ut:”Om det skulle uppstå behov av en snabb återbesökstid kan du efter den 1 mars 2016 ringa mottagningens växel tel: 08-123 412 00, vardagar kl. 9-11. Du blir då kopplad till personal som kommer att vara dig behjälplig” (ur brevet adresserat till mig från mottagningen).

Det är bara det att jag inte är en sån som ringer när jag inte står ut. Jag är en sån som försvinner medan jag övertygar mig själv om att allt är som det ska tills jag inte längre vet ifall jag finns på riktig eller ifall allt bara är en illusion.