Kategorier
LVU maktmedel Socialtjänsten uppfostringsmetoder värdegrund vård

På P12-hem betraktas alla ungdomar som kriminella

När polisen kom för att hämta min dotter till ett låst ungdomshem,

på begäran av socialtjänsten,

i syfte att skydda henne från henne själv,

sov hon.

Ingen från socialtjänsten följde med de två storväxta grova polismän

som betraktade den späda 15-åriga panikslagna flickan

som en högriskbrottsling,

utan rättigheter, utan något värde,

hindrade henne från att packa med något,

frågade henne ifall hon fattade hur mycket hon egentligen kostade samhället.

Polisbilen åkte iväg med henne, utan att jag hade någon aning om vad som skulle hända henne nu.

Flera veckor senare fick jag en kopia på det veckobrev SiS-personalen adresserat till socialsekreteraren. Min roll som vårdnadshavare hade nu helt upphört.

I en av veckobrevskopiorna hade personalen blandat ihop min dotter med någon annan flicka, med ett annat namn; så minimal var betydelsen av en enskild inlåst ungdom.

När jag ringde till ungdomshemmet, kunde personalen sällan berätta något för mig om min dotter, ibland kunde de inte ens svara ifall hon fortfarande var kvar där, eller skickats någon annanstans. De kunde aldrig säga något om hennes mående eller hälsa. För det mesta var de som svarade, när någon överhuvudtaget svarade, vikarier, eller personer som inte hade någon aning om vem min dotter var, eller varför jag ringde dit.

Att vara på en låst SiS-institution är helvete på jorden för en ungdom och den värsta mardrömmen för dennes förälder. Regelbundet skrev min dotter mig brev där hon delade mig sig av sitt helvete, med andra dömda.