Kategorier
Familj Neuropsykiatri placera utanför hemmet Psykiatri Socialtjänsten vård

Varför började jag blogga juli 2012 och hur är det nu?

Jag har nu skrivit denna blogg i ett år.

Jag började blogga efter att jag hade besökt min son i hans sjunde boende juli 2012. Han hade åter försökt prata med socialtjänsten, bett dem komma och titta hur han hade det. Ingen kom, ingen trodde på honom.

Samtidigt hade polisen hittat min dotter i en annan stad. De hade inte kunnat få någon kontakt med henne. Hon bodde på sitt elfte hem. Jag hade redan skrivit till Socialstyrelsen och JO, men socialtjänsten i min stadsdel sa fortfarande att de inte hade något övergripande ansvar.

Skrivandet har hjälpt mig att göra det overkliga verkligt. Skrivandet har hjälpt mig att stå ut med mina barns berättelser om placerade barns helvete. Skrivandet har hjälpt mig att våga känna, våga berätta, ta bort min egen skam över att socialtjänsten ansåg att jag inte dög som förälder.

Jag har inte skrivit klart om mina åtta år med socialtjänsten men jag har skrivit det jag orkat skriva för närvarande. Framöver kommer jag att skriva mer sällan.

Jag har fått mycket sagt, men mycket återstår att säga om socialtjänstens metoder och bemötande, deras syn på familjeproblem, deras kompetens om familjevåld, deras kunskaper i psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser, deras syn på ”hjälpare” och ”hjälpsökande”.

Tack för att du läser, tack för att du vill veta! Det är så ofta vi tror att vi vet fast vi inte har någon aning.

-En vanlig mamma någonstans nära dig, idag, onsdagen den 14. augusti 2013