Allt jag inte visste om sluten psykiatrisk vård och som jag önskar jag aldrig behövt få reda på

Ofta vet jag inte vad jag ska göra med allt det jag får höra

allt det osannolika

allt det overkliga

allt det ohäntbara

som ändå hänt

och fortsätter att hända

 

Så som att någon

inom sluten psykiatrisk vård

går ut flera gånger i veckan,

dricker sig full på krogen,

röker hasch hos någon ny bekant,

försvinner under flera dygn

och kommer tillbaka i spillror

utan att någon säger något

 

Hur är det möjligt

att månad efter månad

på sluten psykiatrisk avdelning är

det enda som erbjuds

ännu flera neuroleptika och benzo?

Inga samtal,

inga försök att nå ut,

förstå, skapa trygghet

Bara piller och

ännu flera piller

utan hänsyn till vad som redan finns i kroppen

utan hänsyn till vad alla dessa piller gör med själen

 

Ofta vet jag inte vad jag ska göra med allt det jag fick se då

och allt det jag får höra nu

 

Mitt ansikte mot den låsta avdelningsdörren

hennes släpande steg längs korridoren

 

Rösten som nu minns och berättar

det ingen förälder någonsin ska behöva höra

 

Allt faller på plats

medan hjärtat krossas

 

 

”Du behöver ingen hjälp för du är så bra på att analysera!”

Mitt största problem med psykiatrin var länge att

jag var för bra på att beskriva

hur jag mådde

varför jag mådde som jag gjorde

vilken hjälp som skulle få mig att må bättre

 

”Om du kan beskriva så bra i ord,

behöver du ingen hjälp. Du ska bara veta

hur många som ringer och gråter

De har inga ord”,

sa de

”Jag har inget annat än ord”,

sa jag

”Du behöver inget annat. Jag är säker på att du kan hitta

någon lösning själv eftersom du är så bra på att analysera”,

sa de

 

Där satt jag sedan med telefonluren i handen,

pillerburkarna på telefonbordet

och försökte analysera

om jag skulle orka fortsätta leva

nu när jag inte nådde fram med orden

Tills dess hade orden varit min trygghet

Nu blev de min fiende

 

Det dröjde många år

innan jag åter vågade berätta

om allt det som varit

och vad det gjort med mig

Inför varje besök

skrev jag ner allt jag burit inom mig

grät och skrek när jag läste upp

 

”Det här är din tid. Här gör du det

du behöver göra för att må bättre”

sa hon som hjälpte mig

att förstå, stå ut, få ihop

Jag fick berätta på mitt sätt,

slapp alla tolkningar

Istället för att riskera bli inlagd

fick jag stöd att bli hel igen

 

Det är inte hur man säger

som betyder något

utan vad man säger

De som jobbar inom psykiatrin behöver

bli bättre på att lyssna på oss med Asperger

Vi menar just det vi säger

Inte mer

inte mindre

 

 

Uppdaterat 25.6.2017

Kan halvätna kycklingar flyga?

Jag sitter på tunnelbanan med min sambo

och stirrar på reklamtexten:

”Gårdagens halvätna kyckling flyger ingenstans”

 

Vi åker förbi flera stationer

Jag funderar och försöker förstå

 

Vi åker förbi ännu flera stationer

Jag känner mig allt mer frustrerad

 

När vi ska av tåget säger jag:

”Jag fattar inte. Kycklingar kan väl inte flyga, eller hur?

Och särskilt inte om de är döda eller har bara halva kroppen kvar.

Vad är poängen? Vad menar de?”

 

Min sambo skrattar

Hen är van vid att behöva förklara

sådant som är självklart för andra

Men jag kommer aldrig att vänja mig vid

att känna mig som en idiot

Psykiatrin använder samma behandlingsmodell för alla

Det började inte bra och det blev inte bra

Hen kanske tänker det,
tänker att det ändå var ett lyckat möte

Men jag gav upp
utan att hen såg det

Hen var så uppfyllt av sitt
Hen hade träffat så många

”Hur mår du?” frågar hen
”Jag känner inte dig. Jag kan inte svara”, svarar jag

Hen säger att hen måste anteckna,
att jag måste berätta något

”Kan du sudda bort det som står på tavlan?
Det stör mig”, säger jag
Hen vänder sig mot den vita whiteboardtavlan men gör inget

”Jag har ADHD och Asperger. Jag kan inte koncentrera mig”, säger jag
”Man ska utmana sig själv. Man ska utsättas för det som är svårt och obehagligt. Det är så vi jobbar här”, säger hen
”Jag behöver inte utsättas för något. Jag behöver hållas ihop. Jag behöver stöd i att våga lyssna inåt och stå upp för den jag är”, säger jag
”Du har sökt dig till psykiatrin. Det betyder att du har problem. Det är vanligt för AST-patienter att inte vilja ta itu med sina problem”, säger hen

Sedan pratar hen en längre stund om skolelever med Asperger som skolkar och vuxna med Asperger som vägrar jobba
Medan hen pratar, stirrar jag på orden på whiteboardtavlan
”…ångest, rädsla, kontrollförlust, stress, flykt…”

”Är det du som skrivit det där? Var det något du tänkte prata med mig om?”, frågar jag
”Ja, det är en behandlingsmodell vi använder för alla patienter här”, svarar hen
”Jag vill inte ha någon behandlingsmodell. Jag vill inte att någon ska försöka påverka mig, säga hur jag ska vara, tänka, känna eller vad jag ska uppnå”, säger jag
”Varför inte? Det är så en behandling går till. Man har ett mål. Man ska lösa ett problem och förändra sig”, säger han
”Jag vill inte bli en annan. Då börjar jag anpassa mig efter vad som förväntas av mig och tappar bort mig själv”, säger jag

Jag berättar hur svårt jag har att filtrera det som kommer in, att jag lätt blandar ihop mina egna och andras känslor, att jag behöver tid, tydlighet och trygghet för att komma någon vart. Jag berättar om traumatiska händelser i mitt liv och om sådant som hjälpt mig att överleva

”Nu har du pratat jättelänge! Det är mycket jag måste hinna fylla i”, säger hen

Det började inte bra
och det blev inte bra
men hen trodde kanske det
och tror det än idag

Hur otryggt får det vara på en psykiatrisk mottagning?

Jag åker till min nya psykiatriska mottagning

i Hagsätra

 

Jag måste ta tåget

fast jag inte har några pengar,

fast jag inte orkar vara bland alla människor

 

Till min gamla psykiatriska mottagning

kunde jag promenera

Oavsett hur jag mådde,

förmådde jag alltid att ta mig dit

 

På väg till min gamla mottagning kände jag mig ofta splittrad

På väg hem kände jag mig alltid hel och sammanhållen

 

På min gamla mottagning kunde jag fokusera på det som hjälpte

och rensa bort det som gjorde mig svagare

Jag behövde inte anmäla mig vid receptionen,

inte gå på blodtryckskontroller,

inte fylla i upprörande blanketter

 

Jag fick träffa en och samma person

som lyssnade, förstod och var med

när jag skulle träffa andra personer

som inte skulle lyssna, inte förstå

På min gamla mottagning kände mig trygg med att berätta

vad jag behövde för att orka fortsätta leva

 

Jag stiger av tåget i Hagsätra

Jag känner mig orolig, rädd och splittrad

Jag vet ingenting om vad som ska hända på min nya mottagning

 

Jag anmäler mig vid receptionen

Det står här att ni skulle ha ett telefonmöte”, säger receptionisten

Jag har fått en kallelse och jag pratar aldrig i telefon”, säger jag

Jag vet inte om han är här. Kanske är han här, kanske är han inte här”, säger receptionisten

Vem är det jag ska träffa? Jag hoppas att det är en kvinna för jag sagt att jag kan bara träffa kvinnor. Och har ni några rum med fönster? Jag känner mig instängd om jag inte ser ut”, säger jag

Du får ta det med honom”, säger receptionisten

och räcker fram en kortläsare

Jag har frikort men jag måste ändå betala

Enligt vårt system har du inte nått upp till frikortet än”, säger receptionisten

 

Jag sätter mig i en grön fåtölj i väntrummet

utan att veta ifall den jag väntar på kommer att dyka upp

Jag vet att jag borde åka hem, skydda mig,

förebygga att allt slås sönder igen

men jag kan inte röra mig

 

Tio minuter efter den tid som står i min kallelse

kommer han

Han presenterar sig inte, säger inget om att han är försenad

Jag har ingen aning om vem han är,

men jag följer efter honom

in i ett pyttelitet rum

utan fönster

Hur kan de skriva så här i en kallelse från en psykiatrisk mottagning?

Några månader före besökstiden får jag en kallelse. Du kallas härmed till återbesök för rutinkontroll på ADHD-mottagningenTvå uteblivna besök leder till avslutat vårdåtagande vid mottagningen”.

Först reagerar jag på hur de skriver. Jag gillar inte tonen. Jag känner mig inte välkommen. Jag känner mig hotad. Jag känner mig skyldig fast jag aldrig någonsin missat en enda bokad tid under de elva år jag tillhört Psykiatri Södra.

Sedan reagerar jag på innehållet. Vem är det jag ska träffa? Det står inget namn. Det står bara ”Neuropsykiatriska mottagningen”, vilket gör mig ännu mer förvirrad och stressad för jag vet inte om neuropsykiatriska mottagningen och ADHD-mottagningen är samma sak och ifall det spelar någon roll. Och vad är en ”rutinkontroll”? Betyder inte det att vi har någon slags regelbunden, etablerad kontakt, en ”rutin”? För det har vi inte. Jag ville ju det, men de sa att det inte gick.

De flesta av oss med någon neuropsykiatrisk diagnos behöver veta i förväg vad som ska hända, varför, hur länge och vad händer sedan. Nu får jag inte ens veta vem eller vilka jag ska träffa och varför just nu.

Det enda som framgår tydligt i brevet är att jag blir straffad om jag inte kommer. Det känns orättvist för jag velat komma ända sedan Psykiatri Södra omorganiserades för ett år sedan. Men det gick inte för vi blev för många med ADHD. Idag är min enda kontakt med mottagningen en telefonsvarare dit jag ringer när jag ska förnya recept och en irriterad receptionist jag pratar med när det åter blivit fel medicin eller fel dos.

Det är därför jag inte heller ringer och frågar mer om ”rutinkontrollen”. Det tar flera dagar att komma över telefonsamtalen. Jag orkar inte. Jag blir för ledsen.

Nu tänker jag att de kanske inte ens vill att jag kommer, att det är därför de skriver som de gör. Vi är ju för många. Så det är bara bra om så många som möjligt uteblir. Kanske är jag lite paranoid nu, men hur och vad man skriver i en kallelse HAR betydelse; hur och vad man skriver i en kallelse lägger grunden för det kommande mötet. Just nu finns ingen grund. Bara otrygghet och misstänksamhet.

Låsta ungdomshem är värre än fängelse

Jag orkar inte skriva om det

 

om hur allting börjar med att

alla ungdomar som kommer dit

betraktas som kriminella

 

om hur föräldrar till dessa ungdomar

betraktas som medbrottslingar

 

om allt som är förbjudet

men ändå pågår hela tiden:

kollektiv bestraffning

fasthållning

isolering

 

om ungdomar som ska få skydd

men blivit skyddslösa

 

om ungdomar som vill dö

och nu förlorar hoppet

 

om ungdomar som inte kan skilja

mellan verkligt och overkligt

och nu helt tappar fotfästet

 

om att det är värre än ett fängelse

för vuxna fångar har laglig rätt att vistas ute

 

om att de inlåsta ungdomar bara kan bli sämre

för där inne händer så mycket sådant som ingen kan tro

inte ens polisen som kommer dit

 

Jag orkar inte skriva om det

för mitt barn varit där

och blev sig aldrig likt efter det