Jag sitter på en sliten grön stol vid ingången till Kemiskt laboratorium på Wollmar Yxkullsgatan 25 och gråter
I flera veckor har jag förberedd mig inför provtagningen
Jag ringt till Karolinska och frågat om jag kan ta prover på min vårdcentral
där jag känner mig trygg (det kan jag inte)
Jag beställt bedövningsplåster hem (de har kommit och jag tagit på mig)
Jag skrivit till Hagsätra och bett att få mer information om provtagningen eftersom jag är så rädd (jag fick aldrig något svar)
Jag har tagit med mig mackor ifall jag måste vänta länge, skrivbok ifall jag får ångest, kaffe i termos för att vara säker på att kunna lämna urinprov, kamera för att förankra mig till verkligheten när allt är över
Jag har följt Folkhälsomyndighetens rekommendationer,
inte åkt kollektivt utan cyklat
Jag är svettig och nervös
Jag har aldrig varit här och
vet inte vem jag kommer att träffa,
hur allt kommer att gå till
Det är en underlig, unken känsla utanför Maria
Det känns som att jag är på fel plats
Jag har aldrig tagit några droger
eller gör jag det nu, tar Concerta?
Det är svårt att hitta till labbet
Anslagstavlan är rörig
Är jag ens i rätt byggnad?
Frågar en man som äter sin lunch
Han vet inget om något labb
Jag tar hissen,
tolkar fel pilsymbolen när jag är framme och går vilse
Jag är redan rejält uppjagad när det händer,
när sköterskan som precis tagit av mitt bedövningsplåster och kollat av mitt ID, säger:
”Det finns ingen remiss för dig”
”Kan du inte ta några prover ändå? Jag kan absolut inte göra om det här, jag har förberedd mig i flera veckor”, säger jag
”Nej, tyvärr”, säger hon
Jag sitter på en sliten grön stol vid ingången till Kemiskt laboratorium på Wollmar Yxkullsgatan 25 och gråter
Jag vill sköta mig, visa att jag klarar mig
Det är omöjligt,
det kommer aldrig att gå
Ring aldrig till soc! 