Kategorier
arbetsmetoder bemötande Familj placera utanför hemmet samarbete

Hur jag och socialtjänsten uppfattar en gråtande förälder – två olika versioner av verkligheten

Min version:

Jag är inte en sådan som gråter

Jag är en sådan som strider

När jag gråter,

har jag slutat strida,

givit upp hoppet,

slutat leva

Socialtjänsten version:

Det är inte bra att bo hos en mamma som kan brista i gråt. Hon är labil. Att gråta är svagt och sjukt. Er mamma är svag och sjuk. Hon kan inte ta hand om er.

Reflektioner kring min och socialtjänstens olika versioner:

Jag har svårt för att gråta: jag är extremt rädd för att tårarna ska tolkas som ett tecken på svaghet, istället för ett uttryck för överväldigande och smärtsamma känslor. De gånger jag gråtit sedan 2006, i samband med min kontakt med socialtjänsten, slog det aldrig mig att en förtvivlade mammas tårar skulle komma att tolkas som ett tecken på svaghet eller sjukdom. Ännu mindre att soc även skulle tala om detta för mina barn. Men det gjorde de. Och de nöjde sig inte bara med barnen: varje gång de presenterade ärendet för nya personer, fick jag stämpeln som ”skadlig”,”överdriven”, ”labil”.

Utan mina vänner hade jag inte orkat stå emot socialtjänstens bild av mig. När jag tvivlade på min egen person, bekräftade de som verkligen kände mig att jag fortfarande var densamma. När jag tvivlade som mest, sade de att de tyckte om mig, att jag var modig, att jag var stark, att jag var kompetent, och när de hade gått, grät jag. De gav mig alltid hoppet tillbaka.

 

Kommentera gärna i trevlig ton och konstruktiv anda!